SOFFÅKAREN SOM SLOCKNADE I SMÅGAN

Så var det dags igen. Dags att ställa väckarklockan på ringning, kliva upp i gryningen, koka blåbärssoppa och bädda på soffan framför teven.

Efter Kortvasan, Halvvasan, Tjejvasan, Stafettvasan och allt vad det heter hade det än en gång blivit klart för start i Soffvasan.

Efter att ha förvissat sig om att duntäcke, kuddar  och den övriga utrustningen var i ordning återstod bara att ta fram Vasaloppsmuggen, ställa dalahästen på bordet, dra på sig Mora-Nisse-mössan och krypa ner under täcket just i tid för att höra Pops förkunna att nu var det klart för start i Sälen.

Jag har med åren blivit en rutinerad soffåkare och är numera full av tillförsikt när jag intar ryggläge, sträcker ut benen och lägger mig till rätta under täcket.

Till årets lopp hade jag dessutom satsat på ett lite annorlunda upplägg. Jag klev nämligen ur sängen en halvtimme tidigare än vanligt. 
Förr om åren har jag ibland vaknat så nära inpå starten att jag tvingats ta täcke och kuddar och skynda till soffan i bara nattdräkten. 
Nu fick jag tid att både klä på mig och äta en rejäl kolhydratfrukost med havregrynsgröt, ostmacka och banan, innan det var dags att dra av överdragskläderna och krypa ner under täcket.

Sam vanligt hade jag även lagt upp ett förråd bestående av sportdryck, kaffe och Vasaloppsbullar. Och på spisen stod blåbärssoppan klar att värmas i avvaktan på att täten skulle passera Mångsbodarna, Evertsberg och Oxberg. 
Jag hade till och med ställt in lite avslagen cocacola i kylskåpet ifall det skulle behövas för att piggna till på slutet.

Tack vare denna goda planering kändes det tryggt redan från start. Och det var inga problem att hänga med täten uppför första backen, även om jag fick ta i lite extra för att haka på när Anders Södergren plötsligt stack ifrån allihop och snart ledde med en hel minut.

Väl uppe på myrarna kan man ta det lite lugnare. Men för soffåkaren gäller det att inte slappna av alltför mycket. Det har hänt att jag somnat på soffan men då har ideliga kanalbyten fungerat som väckarklockor i teven. En gång för några år sedan vaknade jag av psalmsång och orgelbrus sedan jag kommit rakt in i morgonandakten från Uppsala domkyrka där församlingen just stämde upp Vår Gud är oss en väldig borg så det dånade i vardagsrummet.

Numera går ju hela sändningen som på räls utan ett enda kanalbyte. Det är kanske praktiskt men det kan också invagga soffåkaren i en falsk och förrädisk trygghet.

När jag började känna mig lite dåsig under täcket och somnade in så smått redan vid kontrollen i Smågan var det nämligen ingen psalmsång som väckte mig. I stället vaknade jag av mina egna snarkningar strax före Mångsbodarna och fick se hur Anders Södergren blev ikappåkt av en norrman som stack ifrån honom direkt.

Jäklar, utropade jag och satte mig upp i soffan. Nu måste jag vara med och bevaka bättre. Detta hade aldrig hänt om jag varit vaken.

För mig som soffåkare påminde året Vasalopp om Agatha Christies gamla deckare Tio små negerpojkar i takt med att alla mina favoriter försvann en efter en.

Före start hade jag hoppats på Johan Olsson som segrare. När han blev sjuk gick mitt tips till Daniel Rickardsson. När han inte hängde med börjae jag hoppas på Anders Södergren. Och när han fick ge sig trodde jag att det kanske äntligen var dags för Jerry Ahrlin. Men just som jag tänkte att det var synd att jag inte hade satt några pengar på honom var även han borta ur räkningen.

Sedan var det inga svenskar kvar i tätgruppen, varför jag flyttade över sympatierna till Oslogutten Öystein Pettersen, som lär vara en sympatisk ung man, känd för att dela med sig av både stavar och prispengar till konkurrenterna. Dessutom kallas han för Pölsa, vilket på svenska torde kunna översättas med Körven.

Men till slut fick även Körven ge sig. Då återstod tre man, två andra norrmän plus tjecken Rezac, av vilka jag började hålla tummarna intensivt för den sistnämnde, speciellt som han varit både tvåa och trea en himla massa gånger tidigare. Då stumnade även han, medan de två morrmännen jagade vidare mot mål.

Till slut blev det debutanten Petter Eliassen som åkte först genom målporten, samtidigt som jag lutade mig tillbaka i soffan och med viss tillfredsställelse åtminstone kunde konstatera att jag hade sparat en väldans massa pengar genom att inte sätta en endaste krona på någon av alla dem jag hade trott på.