TRE TIMMAR I BRIGHTON

När tåget gled in på stationen i Brighton och stannade klev jag försiktigt ner på perrongen och erinrade mig Graham Greenes ödesmättade öppningsrader i Brighton Rock:

Innan Hale hade varit tre timmar i Brighton förstod han att de tänkte mörda honom.

Tre timmar i Brighton. Det var precis vad jag skulle tillbringa där, innan jag tog tåget tillbaka till London. Frågan var bara vad som skulle hända under tiden.

Annars var det inte i första hand Graham Greene jag hade tänkt på när jag klivit på tåget på Victoria station någon timme tidigare. Som alltid när jag åker tåg i England gick tankarna till Conan Doyle och Sherlock Holmes.

I mitt huvud finns för evigt präglad en scen ur en av de gamla berättelserna där Holmes uppmanar doktor Watson att möta honom på Victoria station nästa morgon för att åka ut på landsbygden och ta itu med ett mysterium som övergår både den lokala polisens och Scotland Yards förstånd.

Watson infinner sig i god tid på stationen, men av Holmes syns inte ett spår. Avgångstiden närmar sig. Watson tittar sig tveksamt omkring och kliver slutligen på tåget utan Holmes. I kupén finns endast ytterligare en passagerare, en gammal skäggig slusk som hostar och spottar och fräser medan han suger på en stinkande pipa.

Watson tänker att Holmes har tagit ett tidigare tåg och kommer att förklara sig vid framkomsten, men han blir ändå irriterad av att nu i stället tvingas dela kupé med denna snörvlande och illaluktande varelse.

Slusken drar sig inte heller för att upphäva sin hesa stämma och komma med oförskämda anmärkningar som gentlemannen Watson negligerar tills det börjar bli tal om Holmes.

- Den där fine detektiven är inte alls så klipsk som folk inbillar sig. Jag skulle kunna berätta ett och annat om honom som allmänheten inte känner till.

Då kan Watson inte tiga längre.

- Hör nu, min bäste herre. Mr Holmes är en synnerligen god vän till mig. Jag tolererar inga oförskämdheter om honom och om ni inte stämmer ner tonen ska jag personligen prygla er med min käpp.

Då tittar slusken bort medan axlarna börjar skaka i en skrattattack, samtidigt som han sliter av sig lösskägget och så är det naturligtvis Holmes själv som sitter där och säger med vanlig röst:

- Samma gamla präktiga Watson. Jag var tvungen att maskera mig för jag misstänker att vi har professor Moriarty i hälarna.

Ungefär så minns jag att det var och detta satt jag nu och tänkte på i kupén. Men det enda som hände innan tåget började röra på sig var att en gammal dam tittade in och frågade:

- Vet ni om det här tåget stannar i West Croydon?

- Det vågar jag tyvärr inte säga, svarade jag och så satte tåget igång.

Sedan hände ingenting förrän det stannade i Clapham Junction. Då klev en liten mörk man med sydländskt utseende in och satte sig på sätet mitt emot mig, så nära att vi skavde med knäna mot varandra, trots att vi var ensamma i hela vagnen.

Jag räknade ut att det säkert fanns ett femtiotal lediga platser runt omkring oss medan den lille mannen satt stilla mitt emot och stirrade stint in i väggen bakom mig. Ett par stationer senare steg han av utan att ha yttrat ett ord och försvann för alltid ur mitt liv, så jag kommer heller aldrig att få veta varför han satte sig nästan i knäet på mig trots att hela vagnen var tom.

Kanske var det en ättling till professor Moriarty som ville utdela en varning genom att markera att han har koll på alla beundrare av Sherlock Holmes och dennes detektiva bravader.

På perrongen i Brighton tyckte jag mig dessutom skymta Londons näst farligaste man, överste Sebastian Moran, men jag kan ha tagit fel. Jag minns att översten greps i det tomma huset mitt emot Holmes bostad på Baker Street sedan han försökt mörda Holmes men i stället bara lyckats skjuta sönder en gipsbyst som mrs Hudson hade ställt i fönstret. Jag minns dock inte om han dömdes till galgen eller inte. Annars borde han väl vara ute ur fängelset vid det här laget eftersom det var på våren 1894 som han arresterades av Lestrade.

Sånt får jag aldrig vara med om, tänkte jag medan jag promenerade ut ur stationsbyggnaden i Brighton och började vandra nerför Queens Road.

Inte blev jag mördad under de tre timmarna i Brighton heller. Efter ett besök på piren, en lätt lunch och en vandring längs strandpromenaden var det dags att återvända till London efter ännu en händelselös dag och konstatera att man nog är född åtminstone sjuttiofem år för sent.