BARNDOMSMINNEN FRÅN FEMTIOTALET

Här följer ännu ett utdrag ur min bok ”Alfabilder, raketost och rock´n´roll”, en riktig nostalgitripp till femtiotalet och en perfekt presentbok till mor och far, mormor och morfar, farmor och farfar eller andra som var med på den tiden. Den är slutsåld på förlaget men jag har några exemplar kvar som gå att köpa direkt av mig på telefon 0522-10599 eller epost gujohans@telia.com för 220 kronor.

Boken omfattar 157 sidor fördelade på tolv kapitel och innehåller cirka 150 bilder i färg eller svartvitt.

Här följer ett litet smakprov ur ett av de tolv kapitlen:

På fritiden spelade vi fotboll och hade ”krig” mot andra stadsdelar. Vi som bodde på Egersberg krigade för det mesta mot Hedegatan på andra sidan Hedeberget. Eller ”stora berget” som vi sa. Ibland mot Elseberg i Hammaråsherget och ibland gick vi ihop med Jakobsberg och hade krig mot Karlsruhe.
För det mesta gick det till så att de båda styrkorna ställde upp på var sin höjd en bit ifrån varandra. Där stod man och visade upp sina vapen, som mestadels bestod av träsvärd, käppar och påkar. Genom luften ven enstaka skott från en och annan slangbella – eller ”schäkta” som man brukade säga. Lyckligtvis var träffsäkerheten inte så stor.

Medan okvädningsorden haglade samlades fler och fler på båda sidor. De som först tyckte att de blivit tillräckligt många gick till anfall. För det mesta flydde då den andra sidan för övermakten och så gick jakten utefter gatorna. En och annan eftersläntare blev upphunnen och fick stryk. Ibland blev det sammanstötningar uppe i bergen och då togs det fångar. Man kunde bli bunden vid ett träd och lämnad i skogen eller kastad i någon bäck med kläderna på. Det förekom ett och annat blått öga, en del näsblod samt en och annan spräckt läpp. Men några svårare skador minns jag inte.

Vallmovägen i början på 50-talet.

På gatorna spelade vi fotboll också. I huset snett emot bodde bröderna Roger och Kurt Ferm, som var några år äldre än jag och med tiden blev A-lagsspelare i Oddevold båda två. Kurt gjorde så småningom 243 matcher, nästan alltid som vänsterback, och var under många år given i Oddevolds lag i division två, som då var landets näst högsta serie.

Kurt Ferm

Ibland hamnade bollen i någon trädgård och det hände väl att en och annan gren på något fruktträd knäcktes också. Någon ilsken husägare kunde då slå upp fönstret och skrika att det är förbjudet att spela boll på gatan, era lymlar, och nu blir det synd om er för nu har vi ringt polisen.
Då tog vi bollen under armen och sprang upp i något av bergen. Ibland var det falskt alarm, ibland kom en polisbil glidande efter en stund, men jag tror aldrig de lyckades ta oss på bar gärning.

Jag och Lasse Pettersson.

Ibland ordnades matcher mot andra stadsdelar. Vi som var födda i mitten på 40-talet bildade en klubb som vi kallade Egersbergs IF. Bertil Huldings mamma hade kontakter bland stadens klädeshandlare och ordnade så att vi fick köpa enhetliga skjortor billigt. De var knallröda med långa ärmar, och till det bar vi blå gymnastikbyxor. Vi konstaterade snabbt att vi uppträdde i Helsingborgs IF:s färger, trots att ingen av oss var HIF:are så vitt jag kommer ihåg. Jag höll på Djurgården, Åke på Gais, Torsten på AIK, Kent på Malmö FF, Leif på Göteborgs-Kamraterna, Rune och Nils-Ove på Norrköping och Morgan på Degerfors.
Vi mötte både Hedegärde och Karlsruhe och en gång cyklade vi till Bohusgården och spelade mot killarna där på en grusplan nedanför höghusen. Men mest mötte vi Jakobsberg med bröderna Kurt och Lasse Stenevi i laget. Liksom blivande vykortssamlaren Jan Aronsson och hans bror Bosse. För det mesta höll vi till på ängarna strax hitom Blekets skola, ungefär där Vesslevägen svänger in till höger i dag. Ibland vann vi, ibland förlorade vi.

Sportstugan vid Bjursjön.

På vintrarna åkte vi skridskor på Bjursjön eller Rundtjärn, som låg halvvägs mot sportstugan och aldrig kallads annat än Lillevattnet. På Lillevattnet spelade vi ishockey, om vi orkade efter att ha skottat bort snön från isen. Ibland kom de stora pojkarna och tog över planen med orden:
- Vad bra att ni har skottat åt oss!
Ett par gånger om året behövde skridskorna slipas. Då gick man till Eskilstunaslipar´n på Kålgårdsbergsgatan. Han hade en liten verkstad med ingång från gården och det var lika nervöst varje gång.
- Lägg dom där och kom igen om ett par dar, brukade han muttra utan att titta upp. Om han över huvud taget sa något alls

Eskilstunasliparn,

Något kvitto fick man aldrig, och jag var lika orolig varje gång att jag inte skulle få tillbaka mina skridskor. Men han var en skicklig yrkesman så man kom alltid igen. Jag vill minnas att han tog 50 öre för en slipning och då blev det ordentligt gjort också.
Många år senare fick jag veta att han hette Einar Blomstedt och inte var så farlig som vi trodde. Att han kallades Eskilstunaslipar´n berodde helt enkelt på att han hade flyttat hit från Eskilstuna en gång i tiden.

Detta var alltså bara ett litet smakprov ur ett av de tolv kapitlen.

Köp boken direkt av mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com