fredag 19 februari 2016

DEN TUTANDE TRUMPETAREN

En gång på det glada 80-talet hände det sig att kåsören och fotograf E befann sig i Mora för att tillsammans med en ung vikarie bevaka Vasaloppet. Direkt efter ankomsten monterade fotograf E upp sin mörkrumsutrustning i hallen på hotellrummet som brukligt var på den tiden. Dock saknades en dörr mellan rummet och hallen trots att där fanns fästen i karmen som vittnade om att där funnit en dörr en gång i tiden. Fotograf E bad då portieren ordna fram en dörr vilket denne lovade åtgärda.


Under tiden tog de en liten sightseeingtur i omgivningarna. Vikarien hade nyligen tagit körkort och blivit lovad att få provköra fotograf E:s nya bil. Nu var stunden inne. Han tog plats bakom ratten och kollade alla spakar och knappar med allvarlig min.


Med fotograf E vid sidan och kåsören i baksätet lade han in ettan och släppte kopplingen.
Bilen gjorde små egendomliga skutt i början, men efter en stund fick vikarien kontroll på den och ökade farten. Tydligen körde han lite vårdslöst, för i en korsning var det en som tutade på honom.


Efter en stund gjorde han en hastig vänstersväng, följd av en ny tutning, och då började kåsören bli orolig.
Vem är det som tutar? sa han från baksätet.
– Det är jag, sa vikarien sammanbitet.
– Varför det? sa kåsören.
– Jag är inte van vid den här bilmodellen, sa vikarien och tog en ny sväng med ännu en tutning som följd.


Fotograf E förklarade då för kåsören att på vikariens bil satt tutan högre upp på ratten. På den här fanns två tutor och så fort vikarien vred på ratten kom han åt någon av dem.
– Jag har inte hunnit vänja mig vid det ännu, sa vikarien och tog en ny sväng med två nya tut som resultat.
– Att du har varit trumpetare i stadsmusikkåren vet jag, sa kåsören, men för det behöver du väl inte åka omkring och tuta med bilen. Har du körkort förresten?


– Var inte löjlig, sa vikarien sammanbitet och tutade en gång till, medan fotograf E vinkade glatt åt alla gångtrafikanter som vände sig om och tittade efter det tutande ekipaget.
– Det här är ju inte klokt, sa kåsören. Folk glor ju på oss, Förresten så ska du hålla händerna på tio-i-två. Har du inte fått lära dig det?
– Det behöver man inte alls. Min körlärare sa att man lika gärna kan hålla på kvart-i-tre, sa vikarien och tutade två korta och en lång.

– Han skulle ha varit med nu, sa kåsören. Då hade han dött.
– Absolut inte, sa vikarien. När jag körde upp sa han till de andra att så här ska en uppkörning gå till.
– Inte så här i alla fall, sa kåsören. Det här är ju makabert. Stanna så jag får kliva ur. Jag går tillbaka till hotellet.
– Skriver du något om det här så stryper jag dig, sa vikarien.
– Jag har redan rubriken klar, sa kåsören. Tokig trumpetare tutar i svängarna.


Tillbaka på hotellet möttes fotograf E av portieren med orden:
– Vi har tyvärr inte lyckats ordna någon dörr åt er ännu.
– Men jag måste ha en dörr, sa fotograf E.
– Vi har inga fler dörrar, sa portieren.
Detta egendomliga meningsutbyte avlyssnades av ett par nyanlända gäster som såg ut att vilja vända i dörren Vad var detta för hotell som inte hade dörrar till rummen?


Det slutade med att fotograf E gick runt och knackade på hos ett antal kolleger och frågade om någon hade en dörr över. Det var det en som hade och med stor möda monterades denna ner. Sedan bars den genom korridoren och hängdes upp på fästena vid fotograf E:s kombinerade hall och mörkrum. Den passade exakt, precis som om den hade suttit där förut.


Och det kanske den hade också. Hotellet verkade alltså vara en innerdörr kort och i vanliga fall spelade detta ingen roll. Men när det kom fotografer som behövde mörkrum fraktades dörrar mellan olika rum för att tillfälligt täcka den lucka som uppstått.
Vem som en gång i tiden hade burit bort den saknade dörren från hotellet samt hur och varför detta hade skett förblev dock en gåta.


Vem som vann Vasaloppet det året kommer jag heller inte ihåg, men i år håller jag tummarna för Johan Olsson så är det sagt också.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar