En gång på det glada
80-talet hände det sig att kåsören och fotograf E befann sig i
Mora för att tillsammans med en ung vikarie bevaka Vasaloppet.
Direkt efter ankomsten monterade fotograf E upp sin mörkrumsutrustning i
hallen på hotellrummet som brukligt var på den tiden. Dock saknades
en dörr mellan rummet och hallen trots att där fanns fästen i karmen som
vittnade om att där funnit en dörr en gång i tiden. Fotograf E bad
då portieren ordna fram en dörr vilket denne lovade åtgärda.
Under tiden tog de en
liten sightseeingtur i omgivningarna. Vikarien hade nyligen tagit
körkort och blivit lovad att få provköra fotograf E:s nya bil. Nu
var stunden inne. Han tog plats bakom ratten och kollade alla spakar
och knappar med allvarlig min.
Med fotograf E vid sidan
och kåsören i baksätet lade han in ettan och släppte kopplingen.
Bilen gjorde små
egendomliga skutt i början, men efter en stund fick vikarien
kontroll på den och ökade farten. Tydligen körde han lite
vårdslöst, för i en korsning var det en som tutade på honom.
Efter en stund gjorde han
en hastig vänstersväng, följd av en ny tutning, och då började
kåsören bli orolig.
– Vem är det som tutar?
sa han från baksätet.
– Det är jag, sa vikarien
sammanbitet.
– Varför det? sa kåsören.
– Jag är inte van vid den
här bilmodellen, sa vikarien och tog en ny sväng med ännu en
tutning som följd.
Fotograf E förklarade då
för kåsören att på vikariens bil satt tutan högre upp på
ratten. På den här fanns två tutor och så fort vikarien vred på
ratten kom han åt någon av dem.
– Jag har inte hunnit vänja
mig vid det ännu, sa vikarien och tog en ny sväng med två nya tut
som resultat.
– Att du har varit
trumpetare i stadsmusikkåren vet jag, sa kåsören, men för det
behöver du väl inte åka omkring och tuta med bilen. Har du
körkort förresten?
– Var inte löjlig, sa
vikarien sammanbitet och tutade en gång till, medan fotograf E
vinkade glatt åt alla gångtrafikanter som vände sig om och tittade efter det tutande ekipaget.
– Det här är ju inte
klokt, sa kåsören. Folk glor ju på oss, Förresten så ska du
hålla händerna på tio-i-två. Har du inte fått lära dig det?
– Det behöver man inte
alls. Min körlärare sa att man lika gärna kan hålla på
kvart-i-tre, sa vikarien och tutade två korta och en lång.
– Han skulle ha varit med
nu, sa kåsören. Då hade han dött.
– Absolut inte, sa
vikarien. När jag körde upp sa han till de andra att så här ska
en uppkörning gå till.
– Inte så här i alla
fall, sa kåsören. Det här är ju makabert. Stanna så jag får
kliva ur. Jag går tillbaka till hotellet.
– Skriver du något om det
här så stryper jag dig, sa vikarien.
– Jag har redan rubriken
klar, sa kåsören. Tokig trumpetare tutar i svängarna.
Tillbaka på hotellet
möttes fotograf E av portieren med orden:
– Vi har tyvärr inte
lyckats ordna någon dörr åt er ännu.
– Men jag måste ha en
dörr, sa fotograf E.
– Vi har inga fler dörrar,
sa portieren.
Detta egendomliga
meningsutbyte avlyssnades av ett par nyanlända gäster som såg ut
att vilja vända i dörren Vad var detta för hotell som inte hade
dörrar till rummen?
Det slutade med att
fotograf E gick runt och knackade på hos ett antal kolleger och
frågade om någon hade en dörr över. Det var det en som hade och
med stor möda monterades denna ner. Sedan bars den genom korridoren
och hängdes upp på fästena vid fotograf E:s kombinerade hall
och mörkrum. Den passade exakt, precis som om den hade suttit där
förut.
Och det kanske den hade
också. Hotellet verkade alltså vara en innerdörr kort och i
vanliga fall spelade detta ingen roll. Men när det kom fotografer
som behövde mörkrum fraktades dörrar mellan olika rum för att
tillfälligt täcka den lucka som uppstått.
Vem som en gång i tiden
hade burit bort den saknade dörren från hotellet samt hur och
varför detta hade skett förblev dock en gåta.
Vem som vann Vasaloppet
det året kommer jag heller inte ihåg, men i år håller jag
tummarna för Johan Olsson så är det sagt också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar