FULL FART PÅ TROTTOAREN

När Berra och hans kamrater var små brukade de roa sig med att försöka slita ut sulorna på pjäxorna genom att åka kana på trottoaren.

Det gick till så att man letade upp något riktigt halt ställe med lagom lutning där isen hade frusit och ingen hade hunnit sanda.

Sedan tog de sats och sprang allt vad de orkade och när de kom fram till isen ställde de sig och såg vem som kunde glida längst på skosulorna.

Nisse Bengtsson bodde med sina föräldrar i ett hus där gatan fortsatte i en lång utförsbacke. En vinter när det hade töat och regnat och sedan kommit en frostknäpp blev det perfekta förhållanden för att åka kana på trottoaren. 
Men sedan kom det en halv meter snö så Nisse Bengtssons farsa fick gå ut och skotta. Som krona på verket sandade han hela trottoaren för att det skulle gå att promenera där utan att halka.

Men Nisse Bengtsson och hans kamrater ville åka kana, så när det blev mörkt var han där och sopade bort all sanden.

I vanliga fall var det nästan ingen som gick där så dags på dygnet, men just den här kvällen hade Nisse Bengtssons morsa symöte för en massa tanter med kaffe och sherry och sju sorters kakor.

Deltagarna hade anlänt redan när Nisse Bengtssons farsa höll på att sanda trottoaren och det blev ett ovanligt långt symöte. Ingen hade märkt vad som pågått utanför huset under tiden, och den iskaneåkande ungdomen hade inte heller reflekterat över att någon skulle gå på deras bana den kvällen.

När alla tanterna sedan stod på trappan och tog adjö var det redan för sent att göra något åt saken. Alla iskaneåkarna sprang och gömde sig, samtidigt som de hörde Nisse Bengtssons farsa försäkra att han hade skottat och sandat hela trottoaren tidigare på dagen för att damerna skulle kunna gå där lugnt och säkert.

En halv minut senare brakade det loss. Tanterna hade ingen chans att se blankisen i mörkret. De föll som bowlingkäglor efter bara några steg. Alla utom kärringa Larsson som satte sig på ändan med en dov duns mitt på trottoaren.

Sedan gled hon långsamt framåt tills backen blev allt brantare. Över krönet ökade farten och sedan for hon nerför backen som skjuten ur en kanon medan hon tjöt som en stucken gris i natten.

Färden slutade i en snödriva och kärringa Larsson klarade sig märkligt nog med bara några blåmärken. Men när hon hämtat sig från chocken gick hon hem och ringde efter en taxi. Med den åkte hon till lasarettet för att få ett läkarintyg på skadorna som hon skulle bifoga sin polisanmälan mot Nisse Bengtssons farsa. Hon hade ju flera vittnen som hade hört honom försäkra att trottoaren var välsandad och nu påstod hon att han hade planerat alltihop för att ta livet av henne.

Allt detta berättade Berra under ett litet samkväm hemma hos kåsören.

– Hur gick det med polisanmälan, sa revolversvarvarn till slut.

– Det blev inget, sa Berra. Nisse Bengtsson blev tvungen att erkänna och fick indragen veckopeng i en månad i stället.

– Själv hade jag mardrömmar i flera veckor, sa Karlsson. Jag vaknade kallsvettig om nätterna och hörde kärringa Larssons skrik.