SMÅLAND I TOPP - TILLS VIDARE

I nummer 3 av tidningen Se från 1967 kommer en delrapport gällande omröstningen om Sveriges tråkigaste stad. Där avslöjas att Eksjö leder med god marginal före Sollefteå och Vetlanda.

Läsarna uppmanades alltså att skicka in sina listor på Sveriges tio tråkigaste städer i rangordning, gärna med motiveringar. Dessa sitter jag nu i den svenska sommarsolen och läser med stort nöje utanför den lilla stugan vid havet någonstans i Bohuslän drygt femtio år senare.

Jag konstaterar bland annat att en kringresande representant, som anser sig veta det mesta om rikets städer, skriver att de småländska småstäderna intar en självklar topplats på tråkighetslistan.

I Vetlanda består nöjeslivet i att gå i någon av frikyrkorna, påstår han.

I Alvesta kan man titta på tåget, medan det i Eksjö inte finns något alls att göra.

Vidare har han följande förslag till förströelse:

Gränna – äta polkagris.

Simrishamn – titta på båtar.

Mölndal – åka till Liseberg.

Ulricehamn – bo på Statt.

Lindesberg – äta på Statt.

Hultsfred – läsa en bok.

Åmål – hälsa på faster.

Nu utspelades detta på den tid, då det fortfarande var noga med vilka orter som hade stadsrättigheter, så redaktionen påpekar mycket riktigt att Alvesta och Hultsfred inte är några städer men att de ju kan vara tråkiga ändå.

Beträffande Sollefteå framhåller en läsare att det faktiskt är en riktigt bra stad och räknar upp följande exempel på det:

Bandspelare - med popmusik – på varenda krog.

Ingrid Thulins gamla Storgata, där barn hon lekt.

Multråberget, under vilket Strindbergs farfars farfar (lär det vara) hade riktigt lattjo.

Två regementen med skojiga soldater.

En hundskola med skojiga hundar.

Norrlands på krogen – mindre drygt än Skåne men man blir skojigare.

Detta får den gode kåsören Gits Olsson att framhålla att hans personliga intryck av Sollefteå inte är direkt negativa.

Första gången var jag där för att inviga Hjälta kraftverk. Sydkraft bjöd på en stilla middag på gamla stadshotellet och jag minns att Västernorrlands Allehandas utsände ramlade av stolen med ett brak.

Andra gånge jag besökte stan var för att på lasarettet laga en byrådirektör som brutit benet i Hammarstrandsbacken. Medan doktorn gipsade besåg jag staden. Man hade sagt mig att Sollefteå inte var någon stad utan ett skidspår mellan två regementen. Jag måste medge att det var ett trevligt spår med elbelysning hela vägen och korvkontroller här och var.

Tredje gången gick jag direkt från tåget till Appelberg. Sen kommer jag inte ihåg mycket mer.

Påstod alltså Gits Olsson.

Tävlingen om Sveriges tråkigaste stad 1967 går vidare. Nya avslöjanden följer i denna blogg.