ORIENTALISKE MÄSTARENS ÖVERMAN

 En del säger amerikansk fribrottning, somliga säger wrestling och andra säger catch as catch can, men det rör sig om samma sak; muskelberg som frontalkolliderar med ambitionen att göra köttfärs av varandra.
Så skriver Gits Olsson, med anledning av en gästande trupp utländska fribrottares besök, i ett exemplar av tidningen Se från 1968 som jag sitter ute på landet och läser en solig sommardag 2023.

Han avslöjar vidare att han efter att ha läst presentationen av deltagarna blivit extra nyfiken på en herre vid namn Mustafa Shikhane från Turkiet, presenterad som ”orientalisk mästare och en stor sevärdhet, helt okänslig för slag och känd från tysk TV där han med huvudet före sprang igenom en ekdörr”.
Det är det jag vill se. Det är för hans skull jag tänker gå på catchbrottning i veckan. Jag vill nämligen kolla om han är bättre än signaturen Okay, fortsätter Gits och ger följande bakgrund:

Signaturen Okay skrev biorecensioner i Örebro-Kuriren på 40-talet men var i det civila nånting i stadens skolväsen. Han och signaturen Jison på Örebro Dagblad och några glada gossar till satt på Grands groggveranda en sommarkväll och bytte sprit på sig. Till sällskapet anslöt en man som inte blott drev en konservfirma i stan utan även basade för stadens motorcykelklubb. Konservdirektören bjöd efteråt på en liten improviserad vickning på konservfabriken. Stämninge steg och glada rop ekade mellan kakelväggarna.

Det var då som Jison hittade störthjälmarna, de som medlemmarna i konservdirektörens motorcykelklubb nyttjade i tävlingssammanhang. Det var ingen som sa nåt, men liksom på ett tyst kommando tog alla vickningsdeltagarna på sig var sin störthjälm. Jison gjorde första försöket, tog sats två meter och dammade roten i väggen. Det small riktigt duktigt, men Jison var helt oberörd, ty hjälmen var av yppersta konstruktion. Flera vickningsdeltagare gjorde djärva språng mot väggen med samma goda resultat.

Konservdirektören grejade i all hast en startlista och ett improviserat Örebromästerskap i väggstörtning arrangerades. Tävlingen gällde vem som vågade damma roten i väggen med den längsta ansatsen. Signaturen Okay hemförde en överlägsen seger med en ansats på tolv meter. Det talade vi om för honom dagen efter på länslasarettet när han vaknade upp. Han hade i tävlingsivern glömt bort att ta på sig hjälmen. Han log ett tacksamt leende och somnade igen.

Aldrig kommer jag dock att glömma frenesin och kampviljan i hans ansats, den tjurlikt böjda nacken, de beslutsamt klapprande fotstegen mot stengolvet och det sagolika smacket när han slog flinten i kakelväggen.
Visst kommer jag att gå på catch-brottning och titta på Mustafa Shikhane, men jag tror inte han är nåt. Springa genom ekdörrar! När det finns kakelväggar? Det finns amatörer, konstaterade alltså Gits Olsson i tidningen Se redan 1968.