Vad dom sa i veckan, hette en spalt i tidningen Se en gång i tiden. Så här uppgavs ett antal mer eller mindre kända personer ha yttrat sig under en vecka 1968. Åtminstone om man får tro ett av de exemplar av den sedan länge nedlagda tidskriften som jag hittade i den lilla stugan på landet och som jag nu sitter och bläddrar i.
Torvald Gahlin: När man går på bio nu för tiden och råkar ut för en dålig film tycker man synd om sina barnbarn som så småningom får se den på TV.
Philip Sandblom: Stockholmare kan man bli efter något år i huvudstaden, göteborgare kanske man får kalla sig efter tio år. Skåning bli man aldrig.
Kjerstin Dellert på premiär: Jag ser
gräslig ut i håret. Peruken var så rak att jag fick ta mitt eget
hår.
Struwe i Aftonbladet: Bertil Ohlin
påminner mig om en gammal allsvensk fotbollsspelare, som nu spelar i
division fem – i höstkylan, inför tre åskådare.
Åke Cato i Expressen: Hon är så pryd
så hon måste ha solglasögon när hon äter varm korv.
Sven Bertil Taube: När man står ensam
på en scen, då hjälper det inte vem som är ens farsa.
Lasse Sandberg: England är värt ett
besök och alla människor borde åka dit fast inte på en gång.
Cello, om långhåriga rekryter och
kamouflage i det militära: Vår tids förbuskade bassar smälter
bättre ihop med buskvegetationen och gör därför fosterlandet en
större tjänst än forntidens förbaskade bussar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar