Det var dock inte fullt så avancerat som det låter. Saken var den att jag just hade hämtat ett nytt lass från den magnifika frukostbuffén och var på väg att breda mig en honungssmörgås, när en ovanligt stor och ful geting kom flygande utifrån trädgården och satte sig mitt på mackan.
Tillsammans med den älskade särbon försökte jag vifta bort den, men varje gång vi trodde att vi hade lyckats kom den envisa rackaren flygande tillbaka och landade på smörgåsen med en dåres envishet.
Vår belägenhet uppmärksammades snart
av en av alla dessa tjänstvilliga servitörer som det vimlade av på
hotellet. Han kom till undsättning med en servett i högsta hugg,
men inte heller han lyckades dräpa den envisa insekten.
Kyparen mumlade då någonting, varpå han gjorde en ursäktande gest och försvann.
-Han ska hämta ett bättre vapen, svarade hon.
-Ojdå, det låter allvarligt. Bara han inte kommer springande med en kalaschnikov och börjar skjuta skarpt på honungsmackan.
I samma ögonblick satte sig getingen stilla på bordet för ett kort ögonblick. Till min stora förvåning lyckades jag då med servettens hjälp både fånga och krossa den.
Strax därpå återvände kyparen med en tjock bunt servetter i ena näven och en stor flugsmälla i den andra, dock utan att se någon geting.
-I killed him, sa jag.
-Pardon? sa kyparen.
-I finished him. It´s all over.
Mer dramatiskt än så blev det inte.
Efter frukosten åkte vi in till Gamla stan. Men knappt hade vi hunnit sätta oss på en uteservering förrän två kraftiga gubbar började montera ner parasollet över vårt bord. Och i takt med att gästerna gick därifrån bar de också undan borden, så att vi till slut satt ensamma kvar.
-Hör du vad dom pratar om? frågade jag.
-Presidenten är på besök i stan, svarade särbon. Det verkar som om han ska komma till den öppna platsen där borta, och då vill dom ha fritt här för tv-kamerorna,
-Då är det bäst vi går, sa jag. Här kan vi inte sitta mitt i skottfältet.
Då gjorde vi det och tog bussen hem till hotellområdet. När vi närmade oss en av restaurangerna där hoppade plötsligt två uniformerade poliser fram ur buskarna och tittade granskande på oss. De sa inget, men i entrén till restaurangen stoppades vi av en civilklädd vakt.
Den älskade särbon sa något på sitt språk och så blev vi insläppta, men då kom en ännu strängare vakt och skällde på den förste.
-Vad säger han? sa jag.
-Tyst, sa särbon.
-Säger han att jag ska vara tyst?
-Nej, du ska vara tyst så jag hör vad han säger.
-Jaha, sa jag och sedan fick vi gå därifrån.
-Vad var det fråga om egentligen? undrade jag efter en stund.
-Han sa att det var privat i kväll. Dom väntar tydligen på presidenten.
-Han förföljer oss ju överallt, sa jag. Nu går vi hem. Bara han inte kommer till hotellet också.
Men där fick vi äntligen vara i fred.
Ett kåseri med sting!
SvaraRadera