GIGANTERNAS KAMP

I morgon kör dom igång. Dom verkliga giganterna i de olympiska spelen. Tiokamparna. OS-historien vimlar av legendariska namn.

Glenn Morris vann i Berlin 1936 på nytt världsrekord. Det påstås att Hitler fascinerat följde honom i varje gren. Efter OS fick han erbjudande att stanna i Tyskland och spela fysiskt praktexemplar på film. Han avböjde och åkte hem till USA och blev Tarzan i stället.

Med filmen Tarzans revansch 1938 blev han den fjärde olympier att spela Tarzan på film. De tre tidigare var Herman Brix (OS-silver i kula 1928) och simmarna Johnny Weissmuller (fem OS-guld 1924-1928) och Buster Crabbe (guld på 400 fritt 1932)

Bob Mathias var bara 17 år när han vann tiokampen i London 1948.Fyra år senare upprepade han segern i Helsingfors, förbättrade sitt eget världsrekord och blev den förste att vinna OS-tiokampen två gånger.

Sedan lade han av, fick filmroller, uppträdde i tv-shower, åkte runt i världen som good will-ambassadör för USA och invaldes i representanthuset för republikanerna.

Rafer Johnson fick halvskadad nöja sig med OS-silver i Melbourne 1956 efter landsmannen Milton Campbell.

I Rom fyra år senare vann han en förtätad duell med träningskompisen och skolkamraten Yang Chuan-Kwang från Taiwan som bodde och studerade i USA.

Sedan gjorde han karriär som tv-skådis, med roller i bland annat Mission Impossible och Lassie.

Bruce Jenner hyllades som nationalidol i USA efter segern i Montreal 1976.

Han slutade som aktiv och blev tv-kändis och skådespelare. Hollywood ville ha honom som Tarzan men han avböjde. Hans världsrekord stod i fyra år. innan det överträffades av britten Daley Thompson med fyra poäng.

Daley Thompson vann 1980 i Moskva och 1984 i Los Angeles. Han var obesegrad mellan 1979 och 1987, även om bittre konkurrenten, västtysken Jürgen Hingsen tog ifrån honom världsrekordet ett par gånger.

Men Thompsons världsrekord från 1984 (8 893 poäng) stod i nio år.

I dag lyder världsrekordet på 9 039 poäng, satt i de amerikanska OS-uttagningarna tidigare i år av Ashton Eaton.

I morgon ska det handla om den i min mening störste av dem alla. Åtminstone i förhållande till sin samtid. Den amerikanske indianen Jim Thorpe utklassade alla i Stockholm 1912.

Ingen har varit så överlägsen som han. Och ingen har blivit så illa hehandlad av de styrande i den olympiska historien.

LITEN MYGGA STJÄLPTE STOR DISKUSKASTARE

Dags för diskuskastarna att kliva in i OS-ringen. En gren med stolta svenska traditioner.

Till exempel från 1930-talet när Harald Andersson härjade som värst. Eller 70-talet när Ricky Bruch var i stöten.

Sverige har haft två diskuskastare i den allra översta världstoppen tidigare. Ingen av dem lyckades dock fullt ut i OS, även om Bruch tog brons i München 1972.

Den förste var alltså Harald Andersson, som föddes i USA 1907 men kom till Sverige med sina föräldrar vid tre års ålder och växte upp i Smedjebacken. Så småningom blev han polis i Falun och Europamästare i diskus i Turin 1934. Samma år överträffade han världsrekordet två gånger vid tävlingar i Oslo, först 52,23, sedan 52,42.

Vid OS i Berlin 1936 räknades han som Sveriges främsta hopp i friidrott. Det var bara det att tidigare på året hade något hänt som skulle visa sig bli ödesdigert.

Under försäsongen fick han ett myggbett i högerhanden. Det verkade ju inte så farligt. Men det lilla såret blev infekterat, handen svullnade upp och till slut blev det nödvändigt med operation. Harald kom till Berlin med kasthanden i bandage och svenska folkets förväntningar på sina axlar.

Självförtroendet var i bott och han kunde knappt hålla i diskusen. Kvalgränsen 44 meter hade han klarat i sömnen under normala omständigheter. Nu blev det bara två kast på cirka 40 meter.

Två andra svenskar klarade kvalet men hade inte med medaljstriden att göra. Gunnar ”Kinna” Bergh blev sjua på 47,22,och Åke Hedvall åttonde man på 46,20. Ken Carpenter, USA, vann på 50,48

I Nordisk Familjeboks sportlexikon från 1938 står att läsa:

”Harald Andersson är en mångsidig idrottsman. Han vann 1929 Dalarnas JM i boxning (lätt tungvikt), är god kulstötare och viktkastare, har vunnit Dalarnas DM i tiokamp, spelar center i bandy och har utan träning tangerat svenska rekordet i tyngdlyftning.”

Harald Andersson var förste svensk över 50 meter i diskus, Ricky Bruch var först över både 60 och 70 meter.

Inför OS i Mexico City hade Ricky lovat svenska folket att ta guld, trots att han kom dit som 13:e man i världsstatistiken. Han blev åtta på 58,94, en bra prestation av en 22-åring i hans första stora mästerskap. Men för Ricky var det en katastrof och han vågade knappt åka hem igen.

1969 tog han EM-silver i Aten, 1971 klappade han igenom i EM i Helsingfors och slogs ut i kvalet. Men året därpå kom han tillbaka och visade stabil form.

Först tangerade han sin amerikanske kompis Jay Silvesters världsrekord på 68,40 i DN-galan på Stockholms Stadion. Sedan blev han trea i München och tog Sveriges första OS-medalj i fridrott på 20 år.

Men det var nära att det gått galet där också. Efter 59,12 i första och ett misslyckat andra kast var han inte bland de åtta som skulle få göra sex kast.
Med nerverna dallrande i hela kroppen gick han in i ringen, samlade ihop sig och singlade iväg diskusen så långt som behövdes och lite till. 61,52 för att vara exakt.
Just det kastet under de omständigheterna betraktades av de som kände honom som hans största bragd någonsin.

Sedan ökade han till 63,40 och låg tvåa innan 35-årige tjecken Ludvik Danek fick upp 64,40 i sitt sista kast och tog guldet före Silvester och Bruch.

Efteråt fick han följande telegram från vännen och gamle tränaren Kurt Alexandersson:
”Nu är du stor också som människa”.

Harald Andersson kom aldrig tillbaka i världstoppen efter Berlin-OS. Men hans bästa resultat 53,02 från 1935 stod som svenskt rekord i 19 år. Han avled 1985, 78 år gammal.

Ricky Bruch levde hårt och blev inte ens folkpensionär. Han var född 1946 och avled 2011, någon månad innan han skulle ha fyllt 65. Hans 71,26 från 1984 stod som svenskt rekord i 33 år. Det nuvarande har Daniel Ståhl på 71,86.

SPRINTERKUNGEN OCH TOALETTEN

Inte sedan Moskva 1980 har en vit man vunnit 100 m-finalen i OS. Sedan dess har den svarta dominansen varit total.
Annat var det förr i världen. I Stockholm 1912 till exempel. Då hade Howard Drew varit den bäste i försöken och lekande lätt vunnit sitt semifinalheat.

Men Drew var svart, och när det drog ihop sig till final kom han inte till start. Han hade råkat ut för en sträckning, hette det från amerikanskt håll, och enligt läkare var den så allvarlig att han skulle riskera framtida men om han ställde upp i finalen.

Men det ryktades att sanningen var en annan. De amerikanska ledarna ville inte att en svart man skulle vinna och höll honom därför instängd på den Atlantångare truppen bodde på i Stockholm. I efterhand påstods till och med att hans lagkamrater hade låst in honom på toaletten och barrikerat dörren när de lämnade båten för att bege sig till finalen..

Hur allvarlig den sträckning var som Drew ådrog sig i semifinalen är svårt att säga. Hans tränare hade i alla fall beordrat honom att stanna och vila på båten och inte lämna denna. Därför är det oklart om han ens befann sig på stadions läktare under finalen och såg USA lägga beslag på alla tre medaljerna.

Efter sju tjuvstarter (det gick an på den tiden) segrade Ralph Craig, närmast följd av två av sina vita landsmän. Samtliga hade blivit utklassade av Drew i de amerikanska OS-uttagningarna liksom i ett testlopp i Stockholm dagarna före spelen.

Men på 30-talet gick de svarta löparna inte längre att stoppa. Eddie Tolan och Ralph Metcalfe vann dubbelt i Los Angeles 1932. Och i Berlin 1936 var två svarta löpare åter först över mållinjen, Jesse Owens och Ralph Metcalfe.

Owens och Metcalfe fick till och med vara med i stafettlaget, som fram till dess alltid hade bestått av enbart vita löpare. Men ingen av dem fick springa slutsträckan, trots att de var särklassigt bäst. Owens fick starta och växla över till Metcalfe, varpå Draper och Wykoff tog över för att pinnen skulle föras i mål av en vit man.

Sämre gick det för USA på 4x400 meter. Där tilläts inte några svarta löpare i laget, trots att Archie Williams och James Luvalle hade blivit etta och trea i det individuella loppet.      I stället fick det helvita USA-laget stryk av Storbritannien.

Den brittiske slutmannen hette förresten Brown (Arthur i förnamn) men han var vit han också.

Jesse Owens var det stora namnet i Berlin 1936 med sina fyra guld (100, 200, 4x100 meter och längdhopp).

Hans kompis Ralph Metcalfe, ”Midnattsexpressen” kallad, såg länge ut att inte få något guld alls. I Los Angeles 1932 hade han dömts som tvåa efter Eddie Tolan på 100 meter, trots att filmbilder senare visade att han nog hade varit först över mållinjen.

Sedan visade det sig att han fått löpa ett par meter för långt i 200 m-finalen eftersom hans bana var felmarkerad. Ändå blev han trea, slagen med bara två tiondelar av segraren Tolan. När han erbjöds att löpa om loppet vägrade han med motivering att han inte ville riskera den amerikanska trippelsegern. Trots denna lojalitet fick han inte vara med i det helvita amerikanska stafettlaget som tog guld på 4x100 m.

Efter att sålunda ha missat tre olympiska guld i samma spel kom han alltså tvåa efter Owens på 100 meter i Berlin 1936, innan han äntligen fick sitt OS-guld i stafetten.

Och så var det det här med den senaste vite man som vunnit 100 meter i OS. Det var skotten Alan Wells och det hände i Moskva 1980, då flera västländer med USA i spetsen bojkottade spelen.

PÅ EDRA PLATSER, FÄRDIGA - VEM JAG?

På söndag får vi veta vem som är världens snabbaste man. Då är det dags för OS-final på 100 meter. Men det är förstås inte alltid som världens snabbaste vinner.

I München 1972 hände något mycket märkligt. När tv-kamerorna zoomade in startfältet i ett av mellanheaten stod två av banorna tomma.

Där skulle USA-löparna Eddie Hart och Reynaud Robinson ha startat. Båda hade före OS tangerat dåvarande världsrekordet på 9,9.

Nu satt de i förläggningen och tittade på tv när sanningen gick upp för dem. Deras coach hade läst fel i tidsprogrammet och gett dem felaktig starttid.

Den tredje USA-löparen, Robert Taylor, var placerad i heatet efter och kom fram några minuter innan start efter att ha kastat sig i en bil som körde till stadion i hisnande fart. Han hann bara slänga av sig träningsjackan, dra på spikskorna och göra ett par knäböjningar som enda uppvärmning. Men det räckte för att gå vidare. Han blev sedan tvåa i finalen efter Valerij Borzov, Sovjet.

Taylor och Hart var båda med i det USA-lag som sedan tog guld på 4x100 meter. Eddie Hart förde stafettpinnen i mål efter att ha sprungit ifrån Borzov på slutsträckan. Men den stackars Robinson fick åka hem utan medalj.

I morgon fortsätter vi att botanisera i OS-historien med berättelsen om sprinterlöparen som blev inlåst på toaletten.

KUL FINAL I KVÄLL?

I dag börjar friidrotten i OS. Först ut är kulstötarna med kval på förmiddagen och final i kväll. Här brukar det handla om små marginaler. Men frågan är om inte kulfinalen i München 1972 tar priset.

Wladislaw Komar från Polen vann på 21.18.

Amerikanen George Woods kom tvåa på 21.17.
Östtyskarna Hartmut Briesenick och Hans-Peter Gies gjorde upp om tredjeplatsen. Båda stötte 21.14.
För att skilja dem åt fick man gå till näst bästa stöt. Det blev Briesenick som fick bronset. Han hade 21.02 mot 21.01 för Gies.

En annan kul kultävling var den i Los Angeles 1932. Den vanns av amerikanen Leo Sexton på 16.00, alltså sexton meter jämnt.

Men Sexton nöjde sig inte med det. En tid efter spelen förbättrade han världsrekordet till 16.16.

Där gick dock gränsen för hans förmåga. När tjecken Franticek Douda senare på året ökade rekordet till 16.20 klarade han inte att svara. 16.16 blev för alltid hans personbästa.

Men eftersom sexton heter sixteen på engelska kanske han aldrig förstod hur rolig han var i Sverige.

NISSE BENGTSSON OCH OLYMPIADEN

Det var den sommaren det arrangerades olympiska spel på ängen uppe i skogen. Det hoppades stav, det löptes häck, det stöttes kula, men allra mest kastades det diskus.

Nisse Bengtsson hade nämligen läst i Nordisk Familjeboks Sportlexikon att diskus var den förnämsta grenen av alla i de första olympiska spelen i Grekland flera hundra år före Kristus.

Där fanns bilder på statyer av nakna antika hjältar med svällande muskler och pytteliten pillesnopp.

Nisse Bengtsson var helt fascinerad av de ursprungliga olympiska spelen och ville att alla skulle uppträda nakna på ängen uppe i skogen, precis som på bilderna i sportlexikonet.

Men efter allmän omröstning fick han ge sig med siffrorna 11-1. Alla vi andra var nämligen rädda att kärringa Larsson skulle stoppa hela arrangemanget om hon fick se en massa nakna småpojkar springa omkring och hoppa över ribbor med störar och kasta saker omkring sig.

Kärringa Larsson bodde i huset nedanför ängen, och det brukade räcka med att någon sparkade in en fotboll i trädgården för att hon skulle ringa radiopolisen. Ibland gick hon förbi på den lilla stigen bredvid ängen, och hade hon fått se en massa nakna gossar springa på kapp och jaga varandra hade hon nog allra minst kontaktat sedlighetsroteln.

Diskus var alltså Nisse Bengtssons stora paradnummer den sommaren. Från början använde han en flat sten, men den vräkte han iväg rakt in i gubben Perssons drivhusbänk så att glassplittret yrde och den blev beslagtagen.

Då sprang Nisse Bengtsson hem och stal sex efterrättstallrikar ur en av sin morsas serviser. De var lite kantstötta och förvarades i en skrubb i källaren så han trodde inte att hon skulle märka något.

Det gick i alla fall att få bra snurr på dem, och de seglade rätt långt när han fått in tekniken. Men han kastade snett och vint, så det var ganska farligt att uppehålla sig i närheten.

Så länge tallrikarna landade på ängen gick det väl an, men en gång drog han iväg en så den höll på att träffa kärringa Larsson i nacken. Hon kom gående på stigen nära kanten av berget, när en tallrik plötsligt kom vinande genom luften och var nära att slå av henne hatten innan den flög iväg utför berget och försvann.

Käringa Larsson fick en lätt chock så hon fattade aldrig varifrån den kom. I stället sprang hon hem och ringde polisen och sa att hon varit nära att bli påkörd av ett flygande tefat.

När vakthavande undrade om han hade hört rätt och sedan frågade lite försiktigt om hon trodde att det kom från Mars eller Jupiter, svarade hon med hög röst att det här inte var något att göra sig lustig över och att det inte kunde ha varit något annat än ett flygande tefat.

Hon hade fönstret öppet så det hördes ut. Nisse Bengtsson och vi andra som stod i trädgården och tjuvlyssnade konstaterade att hon hade helt rätt när det gällde det där med tefatet, för det var ju precis vad det hade varit. Eller flygande efterrättstallrik om man ska var riktigt noga.

När all träning var avklarad och de olympiska spelen närmade sig hade Nisse Bengtsson kastat sönder hela servisen, så vi fick återgå till att använda en flat sten igen. Men eftersom Nisse Bengtsson hade tränat med tallrikar hela sommaren hade han svårt att ställa om tekniken.

I finalomgångens första kast tog han i så diskusen flög iväg åt fel håll mot ett träd. Där for den rakt in i en fågelholk som lossnade från trädstammen och föll till marken med en duns.

I samma ögonblick kom Kalle Kanon gående på stigen med en stor vandringsstav i ena näven. Kalle Kanon var folkskollärare och ordförande i den lokala djurskyddsföreningen och blev rasande när han fick se vad som hände.

-Ofredar ni småfåglarna, era lymlar! röt han och rusade in på den olympiska arenan med käppen i högsta hugg så att alla diskuskastarna sprang till skogs och gömde sig.

Men Kalle Kanon hade känt igen attentatsmannen så han gick till Nisse Bengtssons föräldrar och talade om att deras son just hade tagits på bar gärning när han kastade sten på fågelholkar. Det slutade med att de olympiska spelen blev inställda för resten av sommaren.

Nisse Bengtsson torde därmed vara den olympiska historiens ende diskuskastare som både blivit anmäld för djurskyddsföreningen och fått folk att ringa polisen för att inrapportera ufos på himlavalvet.

Dessutom fick han stryk av sin farsa när han kom hem, för dom hade upptäckt att han hade stulit servisen utan att kunna ge en nöjaktig förklaring till vart den hade tagit vägen. Därmed var det också slut på intresset både för diskuskastning och den olympiska historien från Nisse Bengtssons sida.

OS PÅ ÄNGEN UPPE I SKOGEN

OS har inte alltid arrangerats på de stora arenorna. När jag växte upp hade vi olympiska spel på ängen uppe i skogen.

Det kastades spjut, det hoppades stav och det stöttes kula men allra mest kastades det diskus med en uppsättning efterrättstallrikar som Nisse Bengtsson hade stulit ur sin morsas källarförråd-

Nisse Bengtsson var en lovande diskuskastare och nådde snart oanade längder. Ändå - eller kanske just därför - höll det på att sluta med en katastrof när han var nära att träffa kärringa Larsson i nacken med en förlupen efterrättstallrik.

Snart pratades det bland de vuxna om att farlig verksamhet pågick uppe på ängen. Unga ligister kastade sten på förbipasserande, hette det bland annat.

Ryktet växte så starkt att folkskolläraren Kalle Kanon kände sig manad att görs en inspektionstur dit upp.

Det slutade med att han rusade in på den olympiska arenan med käppen i högsta hugg så att alla deltagarna i diskustävlingen sprang till skogs och gömde sig.

Läs hela den skakande historien i denna blogg i morgon.