LITEN MYGGA STJÄLPTE STOR DISKUSKASTARE

Dags för diskuskastarna att kliva in i OS-ringen. En gren med stolta svenska traditioner.

Till exempel från 1930-talet när Harald Andersson härjade som värst. Eller 70-talet när Ricky Bruch var i stöten.

Sverige har haft två diskuskastare i den allra översta världstoppen tidigare. Ingen av dem lyckades dock fullt ut i OS, även om Bruch tog brons i München 1972.

Den förste var alltså Harald Andersson, som föddes i USA 1907 men kom till Sverige med sina föräldrar vid tre års ålder och växte upp i Smedjebacken. Så småningom blev han polis i Falun och Europamästare i diskus i Turin 1934. Samma år överträffade han världsrekordet två gånger vid tävlingar i Oslo, först 52,23, sedan 52,42.

Vid OS i Berlin 1936 räknades han som Sveriges främsta hopp i friidrott. Det var bara det att tidigare på året hade något hänt som skulle visa sig bli ödesdigert.

Under försäsongen fick han ett myggbett i högerhanden. Det verkade ju inte så farligt. Men det lilla såret blev infekterat, handen svullnade upp och till slut blev det nödvändigt med operation. Harald kom till Berlin med kasthanden i bandage och svenska folkets förväntningar på sina axlar.

Självförtroendet var i bott och han kunde knappt hålla i diskusen. Kvalgränsen 44 meter hade han klarat i sömnen under normala omständigheter. Nu blev det bara två kast på cirka 40 meter.

Två andra svenskar klarade kvalet men hade inte med medaljstriden att göra. Gunnar ”Kinna” Bergh blev sjua på 47,22,och Åke Hedvall åttonde man på 46,20. Ken Carpenter, USA, vann på 50,48

I Nordisk Familjeboks sportlexikon från 1938 står att läsa:

”Harald Andersson är en mångsidig idrottsman. Han vann 1929 Dalarnas JM i boxning (lätt tungvikt), är god kulstötare och viktkastare, har vunnit Dalarnas DM i tiokamp, spelar center i bandy och har utan träning tangerat svenska rekordet i tyngdlyftning.”

Harald Andersson var förste svensk över 50 meter i diskus, Ricky Bruch var först över både 60 och 70 meter.

Inför OS i Mexico City hade Ricky lovat svenska folket att ta guld, trots att han kom dit som 13:e man i världsstatistiken. Han blev åtta på 58,94, en bra prestation av en 22-åring i hans första stora mästerskap. Men för Ricky var det en katastrof och han vågade knappt åka hem igen.

1969 tog han EM-silver i Aten, 1971 klappade han igenom i EM i Helsingfors och slogs ut i kvalet. Men året därpå kom han tillbaka och visade stabil form.

Först tangerade han sin amerikanske kompis Jay Silvesters världsrekord på 68,40 i DN-galan på Stockholms Stadion. Sedan blev han trea i München och tog Sveriges första OS-medalj i fridrott på 20 år.

Men det var nära att det gått galet där också. Efter 59,12 i första och ett misslyckat andra kast var han inte bland de åtta som skulle få göra sex kast.
Med nerverna dallrande i hela kroppen gick han in i ringen, samlade ihop sig och singlade iväg diskusen så långt som behövdes och lite till. 61,52 för att vara exakt.
Just det kastet under de omständigheterna betraktades av de som kände honom som hans största bragd någonsin.

Sedan ökade han till 63,40 och låg tvåa innan 35-årige tjecken Ludvik Danek fick upp 64,40 i sitt sista kast och tog guldet före Silvester och Bruch.

Efteråt fick han följande telegram från vännen och gamle tränaren Kurt Alexandersson:
”Nu är du stor också som människa”.

Harald Andersson kom aldrig tillbaka i världstoppen efter Berlin-OS. Men hans bästa resultat 53,02 från 1935 stod som svenskt rekord i 19 år. Han avled 1985, 78 år gammal.

Ricky Bruch levde hårt och blev inte ens folkpensionär. Han var född 1946 och avled 2011, någon månad innan han skulle ha fyllt 65. Hans 71,26 från 1984 stod som svenskt rekord i 33 år. Det nuvarande har Daniel Ståhl på 71,86.