SPRINTERKUNGEN OCH TOALETTEN

Inte sedan Moskva 1980 har en vit man vunnit 100 m-finalen i OS. Sedan dess har den svarta dominansen varit total.
Annat var det förr i världen. I Stockholm 1912 till exempel. Då hade Howard Drew varit den bäste i försöken och lekande lätt vunnit sitt semifinalheat.

Men Drew var svart, och när det drog ihop sig till final kom han inte till start. Han hade råkat ut för en sträckning, hette det från amerikanskt håll, och enligt läkare var den så allvarlig att han skulle riskera framtida men om han ställde upp i finalen.

Men det ryktades att sanningen var en annan. De amerikanska ledarna ville inte att en svart man skulle vinna och höll honom därför instängd på den Atlantångare truppen bodde på i Stockholm. I efterhand påstods till och med att hans lagkamrater hade låst in honom på toaletten och barrikerat dörren när de lämnade båten för att bege sig till finalen..

Hur allvarlig den sträckning var som Drew ådrog sig i semifinalen är svårt att säga. Hans tränare hade i alla fall beordrat honom att stanna och vila på båten och inte lämna denna. Därför är det oklart om han ens befann sig på stadions läktare under finalen och såg USA lägga beslag på alla tre medaljerna.

Efter sju tjuvstarter (det gick an på den tiden) segrade Ralph Craig, närmast följd av två av sina vita landsmän. Samtliga hade blivit utklassade av Drew i de amerikanska OS-uttagningarna liksom i ett testlopp i Stockholm dagarna före spelen.

Men på 30-talet gick de svarta löparna inte längre att stoppa. Eddie Tolan och Ralph Metcalfe vann dubbelt i Los Angeles 1932. Och i Berlin 1936 var två svarta löpare åter först över mållinjen, Jesse Owens och Ralph Metcalfe.

Owens och Metcalfe fick till och med vara med i stafettlaget, som fram till dess alltid hade bestått av enbart vita löpare. Men ingen av dem fick springa slutsträckan, trots att de var särklassigt bäst. Owens fick starta och växla över till Metcalfe, varpå Draper och Wykoff tog över för att pinnen skulle föras i mål av en vit man.

Sämre gick det för USA på 4x400 meter. Där tilläts inte några svarta löpare i laget, trots att Archie Williams och James Luvalle hade blivit etta och trea i det individuella loppet.      I stället fick det helvita USA-laget stryk av Storbritannien.

Den brittiske slutmannen hette förresten Brown (Arthur i förnamn) men han var vit han också.

Jesse Owens var det stora namnet i Berlin 1936 med sina fyra guld (100, 200, 4x100 meter och längdhopp).

Hans kompis Ralph Metcalfe, ”Midnattsexpressen” kallad, såg länge ut att inte få något guld alls. I Los Angeles 1932 hade han dömts som tvåa efter Eddie Tolan på 100 meter, trots att filmbilder senare visade att han nog hade varit först över mållinjen.

Sedan visade det sig att han fått löpa ett par meter för långt i 200 m-finalen eftersom hans bana var felmarkerad. Ändå blev han trea, slagen med bara två tiondelar av segraren Tolan. När han erbjöds att löpa om loppet vägrade han med motivering att han inte ville riskera den amerikanska trippelsegern. Trots denna lojalitet fick han inte vara med i det helvita amerikanska stafettlaget som tog guld på 4x100 m.

Efter att sålunda ha missat tre olympiska guld i samma spel kom han alltså tvåa efter Owens på 100 meter i Berlin 1936, innan han äntligen fick sitt OS-guld i stafetten.

Och så var det det här med den senaste vite man som vunnit 100 meter i OS. Det var skotten Alan Wells och det hände i Moskva 1980, då flera västländer med USA i spetsen bojkottade spelen.