NY VÄDERPROGNOS

Efter en solig dag utanför den lilla stugan vid havet drar jag mig inomhus och sätter mig vid radion för att kolla om det blir likadant i morgon.

Då säger vädermannen att den mycket varma luften ligger kvar över Sverige och ger fortsatt höga temperaturer samtidigt som en svalare luftmassa närmar sig västerifrån. Utsikter till onsdag kväll, södra Götaland, Öland och Gotland . . .

Öland, tänker man då. Varför åker man inte dit? Det var många år sedan, men vad fint det var där. Till exempel vid Långe Jan, fyren på Ölands södra udde. Där var jag en gång i tonåren när jag hade fått min första kamera och hade lånat en bok om fotografering på biblioteket. I den stod det att när man ska fotogradera runda byggnader ska man ha solen snett bakifrån för då gör skuggan att föremålets rundning framträder.

När alla andra i gruppen plockade upp sina kameror för att fotografera Långe Jan där de stod med solen i ryggen så smög jag i väg ett trettiotal meter åt höger och knäppte min bild därifrån,

Tänk vilka konstiga saker man kan komma ihåg, tänker jag där jag sitter och lyssnar på radion och hör väderuppläsaren säga: Norra Norrlands kustland och inland
Vad är nu detta? Är dom redan där uppe? Undrar vad dom sa om västra Götaland.

Ja ja, vad som hände på Öland på 60-talet kommer jag i alla fall ihåg men att lyssna på vad det ska bli för väder på bohuskusten i morgon klarar jag inte.

Följ den spännande fortsättningen längre fram i veckan.
Ska radiolyssnaren äntligen komma i kapp vädermannen?

VART TOG VÄDRET VÄGEN?

Sitter i den lilla stugan vid havet och funderar över hur vädret ska bli i morgon. I radion säger en röst att varm luft från kontinenten strömmar upp över landet och väntas ge temperaturer på upp emot 25 grader. Utsikter till måndag kväll, södra Götaland . . .

Lyssnar förstrött i väntan på att det ska bli dags för västra Götaland, samtidigt som jag funderar på vad som egentligen menas med södra Götaland.

Det måste väl vara Skåne och Blekinge och kanske delar av Småland också. Kanske även södra Halland men knappast Öland och Gotland för det ligger längre bort.

Skåne förresten, där var det länge sedan man var. Dit borde man kanske åka någon gång. Kanske till Ystad och vandra i kommissarie Wallanders fotspår till exempel. Eller till Österlen och titta in i AB Svenska Ords museum. Det lär vara världens minsta med bara ett rum.

Dessutom har jag ju en gammal ungdomskompis som bor i Brantevik. Honom har jag inte sett på många år. Han skulle nog bli förvånad om man kom och knackade på, tänker jag samtidigt som jag hör vädermannen säga: Södra Norrlands kustland och inland . . .

Jaha, nu missade jag västra Götaland bara för att jag satt och tänkte på annat. Jag får lyssna bättre nästa gång.
Fortsättning följer.

ENGELSK FOTBOLL ÄR ISKALL

Ännu vet ingen hur kallt det kan bli på en fotbollsmatch i London.
Jag har sett Arsenal i snöyra på gamla Highbury, jag har sett Fulham i strilande regn på Craven Cottage och jag har sett Charlton i isande snålblåst på The Valley.
Men jag har aldrig frusit så som när jag en gång såg Queens Park Rangers ta sig an Coventry City i ett kylslaget och vindpinat Loftus Road Stadium.

Att fotbollen har högsäsong på vintern och speluppehåll under de månaderna då vädret är som bäst och planerna gröna och fina är något mycket kännetecknande för England.

Om detta är regel nummer ett, skulle man kunna säga att regel nummer två är att det ska vara så krångligt som möjligt att ta sig till arenan.

I det här fallet visade det sig att det fanns tre olika tunnelbanestationer på ungefär lika långt avstånd från planen, Sheperds Bush eller White City på Central Line eller Shepards Bush Market på Hammersmith & City Line. Åker man däremot till den tunnelbanestation som heter Queen Park hamnar man i en helt annan del av London.

Jag skulle vilja påstå att detta är England i ett nötskal. Finns det ett fotbollslag som heter Queens Park så ligger deras arena självfallet inte i närheten av den tunnelbanestation som heter Queens Park utan naturligtvis vid tunnelbanestationerna Sheperds Bush, Whity City och Sheperds Bush Market.
Det skulle vara alldeles för enkelt annars.

Och frågar man en engelsman varför det är på det viset kan man vara säker på att han svarar någonting i stil med:

- Ni har bara varit här i ett par dagar och redan vill ni flytta om våra tunnelbanestationer. Är det något mer ni har tänkt ändra på?
Så det säger man inte. I stället tar man Central Line till White City och vandrar längs South Africa Road tills man når arenan.

Så gjorde jag medan jag kände hur kylan allt mer bet i kinderna.

Det var faktiskt inte mer än nollgradigt enligt termometern. Men dagarna före hade det varit minusgrader och på nätterna åtskilliga sådana. Fontändammarna på Trafalgar Square var bottenfrusna och i Hyde Park åkte folk skridskor. Några snökorn virvlade genom luften och en isande vind gick genom märg och ben när jag vandrade mot arenan. Jag hade tagit på mig dubbla långkalsonger, tre par sockar i kängorna, två t-shirts, polojumper, skjorta, tweedkavaj, vinterrock och en extra tröja att sitta på. Och i souvenirbutiken köpte jag en jättelik blåvit mössa som det stod QPR på och drog ner över öronen.
Ändå frös jag som en hund där jag stod i kön till en av biljettkassorna.

Efter att ha köpt biljett ställde jag mig att studera en karta över arenan med omgivningar. Det visade sig att jag hade placerats på Ellerslie Road-läktaren på långsidan mitt emot. För att komma dit skulle man gå Loftus Road och sedan svänga till höger in på Ellerslie Road. Men först kom man in på en bakgård till ett stort hyreshus. En bit bort fanns en gata utan skyltar och när jag svängde in på det som jag trodde var Ellerslie Road kantades den av höga radhus och jag såg inte skymten av någon arena.

Men plötsligt delade sig radhuslängan och mitt i bebyggelsen fanns ett insläpp med grindar och turnstyles.
Det var tur att jag var ute i god tid, tänkte jag. Annars hade jag väl inte hunnit in förrän till andra halvlek.

Om själva matchen är inte mycket att orda, annat än att den slutade 1-1 och att det enda utöver kylan som lämnade ett outplånligt intryck var en man som satt bredvid mig, barhuvad och i en tunn jacka och vrålade COME ON RANGERS som en mistlur i 90 minuter.

På planen fanns inte en svensk så långt ögat nådde. Men islänningen Heidar Helguson missade chans på chans för hemmalaget innan han gick ner i försvaret och orsakade en onödig frispark som Daniel Fox gav Coventry ledningen på i 73:e minuten.

- FUCKING SHIT! ropade mistluren bredvid mig men han blev nöjd ändå när Dexter Blackstock nickade in 1-1 tre minuter från slutet.

Tilläggas kan att vi var 13 000 som huttrade i kylan, och på Craven Cottage en bit därifrån blev Fulhams match mot Blackburn uppskjuten på grund av att den frusna planen ansågs livsfarlig att beträda med fotbollsskor.

IT´S ALL OVER

I England vet alla vettiga människor att fotboll är ett spel som ska spelas på vintern.

När vädret är vackert och planerna gröna gör man uppehåll i seriespelet. När höstrusket sätter in går man igång igen, men riktigt nöjd är man inte förrän det blir minusgrader och snöstorm.

Det är sånt som gör pojkar till män, som härdar kroppen och ger hår på bröstet.
Och så får stollegökarna i det internationella fotbollsförbundet för sig att man ska spela fotboll mitt i sommaren. I Sydamerika dessutom!

Och för att djävlas riktigt ordentligt med engelsmännen placerar man dem i en grupp som inleds långt inne i Amazonas djungler, där det råder ett alldeles speciellt klimat med en rent otroligt hög luftfuktighet och en värme som inte är avsedd för människor.

Och där inbillar man sig att det ska gå att spela fotboll. Bara att springa omkring och kippa efter luft i några minuter i detta stekheta helvete kan få vem som helst att längta hem till Old Trafford, Stamford Bridge, Goodison Park, Loftus Road och White Hart Lane med dess friska vindar, svalkande minusgrader och hälsosamma vinterdimma.

Nej, det är bara att lägga detta VM till handlingarna och gå vidare. För egen del gör jag det med en självupplevd historia om hur riktig fotboll ska spelas längre fram i veckan.

VADÅ VM?

Nu när England har åkt ur fotbolls-VM är det dags att återgå till väsentligheterna.

Nu kan man helt koncentrerar sig på förberedelserna inför starten av Premier League och The Championship samt League One och League Two. Det är ju ändå där den riktiga fotbollen spelas. Det där dom håller på med nere i Sydamerika är inte så mycket att bry sig om.

Och skulle någon envisas med att hävda det, så är det bara att be honom komma till de brittiska öarna för där säger man som Paul Gascoigne sa när han sparkade ner Anders Limpar så han höll på att bli fotbollsinvalid redan i första bollkontakten:

- Wellcome to England, lad!

 

Och för säkerhets skull lär han ha lagt till ”you fucking swede”, som ju betyder kålrot på engelska.

Dessutom finns det ju en annan alldeles fullkomligt naturlig och självklar förklaring till att England inte är kvar i VM, men den ska jag be att få återkomma till om en eller ett par dagar.

EN MILJON FÖR EN KLACKSPARK

Vi spelade boll på den lilla ängen uppe i skogen.
Det var Berra och hans brorsa, det var Karlsson och hans kusin, det var en som kallades för revolversvarvarn, det var Nisse Bengtsson och det var jag och några till.

Nisse Bengtssons farsa tyckte att hans son skulle vara hemma och läsa läxor i stället så han kunde få ett bra och välavlönat arbete när han blev stor. Då sa Nisse Bengtsson att det var onödigt för han skulle ändå bli proffs i Italien som Nacka Skoglund och han hade fått 150 000 när han skrev på för Inter.

Det där trodde inte Nisse Bengtssons farsa på. Men en dag när hans son hade smitit ut direkt han kom hem från skolan hittade han en annan bok i högen bland de försummade läxböckerna.

Den hette En miljon för en klackspark och påstods vara skriven av Nacka Skoglund. På framsidan var det dessutom en bild på Nacka Skoglund när han slog en klackspark medan det flög en massa sedlar i luften runt om honom.

Då blev gubben nyfiken och beslöt att ta reda på vad pojkarna hade för sig där uppe i skogen.

Rop och skrik och upprörda röster hördes på långt håll, så han ställde sig bakom ett träd och kikade fram just som hemmalaget hade fått frispark strax utanför straffområdet. En inbördes diskussion uppstod om vilken av de inövade varianterna som skulle användas.

Slutligen enades man om nummer 2B i det hemliga kodsystem som hade utarbetats för att motståndarna inte skulle förstå vad som väntade. 2B innebar att Nisse Bengtsson skulle springa fram och hoppa över bollen som en avledande manöver och i samma ögonblick som han gjorde det skulle Berra peta bollen till Karlsson som hade placerat sig i skottläge vid sidan av försvarsmuren.

Men Nisse Bengtsson hörde fel och tyckte att de andra sa 2C som innebar att Berra bara skulle låtsas peta bollen i sidled medan Nisse Bengtsson i stället skulle kruta på allt vad han orkade direkt mot mål.

Katastrofen var oundviklig. Nisse Bengtsson tog sats och sprang fram för att drämma till bollen allt vad han orkade, varpå Berra petade undan den i sista sekunden. Nisse Bengtsson slog ett av de största hål i luften som hade skådats på den planen och det vill inte säga lite. Högerbenet fortsatte upp mot skyn så att han lyfte ett par meter från marken innan han föll ner igen och landade på ändan så det small i hela planen.

Under ett kort ögonblick satt han stilla i gräset. Sedan reste han sig upp och började springa runt i cirklar medan han tjöt:

– ÖÖÖÖÖHHH, ÖÖÖÖÖHHH, ÖÖÖÖÖHHH!!!
Det visade sig senare att han hade tappat luften i fallet och därför inte kunde andas på vanligt sätt samt att detta var det enda ljud han kunde få fram.
All annan verksamhet avstannade. Alla stod bara stilla och tittade på galningen som sprang runt och tjöt som en stucken gris.
Och bakom trädet stod hans farsa och undrade vad det var fråga om. Han hade aldrig sett en fotbollsmatch och trodde att det hörde till spelet och skulle vara så här hela tiden.

När Nisse Bengtsson hade fått tillbaka luften och slutat springa runt, klev han fram och tog honom i örat. Sedan ledde han hem honom och förbjöd honom sparka boll för all framtid.

Var det detta som skulle föreställa den i boken omskrivna klacksparken som italienarna betalade en miljon för, så tyckte han för det första att italienarna inte var riktigt kloka i huvudet och för det andra att dom kunde behålla sina pengar för sig själva och inte lura svenska ungdomar till sådana här dumheter.

VI SOM SKULLE BLI PROFFS I ITALIEN

En gång för länge sedan spelades kvartersmatcher i fotboll på den lilla ängen uppe i skogen.

Samtliga deltagare var i 10-12-årsåldern men visste redan vad som väntade i framtiden.

När vi väl hade blivit upptäckta av någon talangscout och värvats till olika allsvenska klubbar skulle vi spela något år i landslaget och sedan bli proffs i Italien.
Nisse Bengtsson hade till och med planer på att hoppa över Allsvenskan och bli proffs direkt för så hade Nacka Skoglund gjort, fast där hade han ju fattat lite fel.

Problemet var bara att hans farsa inte begrep vilka lysande framtidsutsikter hans son hade. Han tyckte att Nisse Bengtsson skulle sitta hemma och läsa läxor i stället för att ränna omkring och sparka på en gammal läderboll.

– Vad har ni för er där uppe i skogen halva dagarna? frågade han.

– Vi spelar boll, sa Nisse Bengtsson. Jag ska bli proffs i Italien.
– Vad ska det vara bra för? sa hans farsa.
– Man blir berömd och tjänar pengar, sa Nisse Bengtsson. Nacka Skoglund fick 150 000 när han skrev på för Inter.

– Det var det dummaste jag hört, sa hans farsa. Du ska inte tro på allt vad dom andra pojkarna säger. Dom bara lurar dig.

– Det har stått i tidningen och då måste det väl vara sant, sa Nisse Bengtsson.
– Dom skriver så mycket konstigt nu för tiden, sa hans farsa.
Fortsättning följer.