BIFFEN OCH BANANEN OCH ANDRA HÖJDARE

-Du får väl ändå hålla med om att Fantomen måste ha varit starkare än Kilroy, inledde revisorn den fortsatta diskussionen vid lunchbordet om forna tiders seriehjältar i veckopressen, medan han smuttade på sitt kaffe.
-Ja, jag får nog ge mig på den punkten, sa kåsören och tuggade fundersamt på en havrekaka.
-Ni är lika galna bägge två, sa redaktör A.

-Minns du Folket i bild? sa revisorn.

-Biffen och Bananen, sa kåsören.
-Och Galento, sa revisorn.
-Nu får ni ge er, sa redaktör A.

-Hemmets Journal var bra också, sa revisorn.

-Tarzan, sa kåsören.
-Gyllenbom, sa revisorn.
-Ville, en vild kille, sa kåsören.
-Lille Prick, sa revisorn.
-Knoll och Tott, sa kåsören.

-Blondie och Dagobert, sa revisorn.

-Barnen på söderhavsön, sa kåsören.
-Tjockelin och Långskägg, sa revisorn.
-Nej, dom hade ingen egen serie, sa kåsören. Dom var med i Knoll och Tott.
-Javisst ja, sa revisorn.
-Fast i Hemmets Veckotidning hette dom Pigge och Gnidde, sa kåsören.
-Så var det, sa revisorn.

Enighet nåddes också om att Allers var allra bäst. Förutom de tecknade serierna fanns där ju också samlarserierna med bilar och båtar och världsberömda idrottsstjärnor samt klipparken med riddarborgar och vilda västern-städer.

-Men det var serierna som bar upp alltihop, sa kåsören.
-Ja, sa revisorn, Kommer du ihåg Björn Starke?
-Om jag gör! sa kåsören. Och Allan Kämpe.

-Styrman Rask, sa revisorn.

-Tjalle Tvärvigg, sa kåsören.
-Uppfinnarnas konung, sa revisorn.
-Nalle och Lisa, sa kåsören.

Då höll revisorn på att sätta kaffet i halsen Sedan skrattade han i en halv minut och sa slutligen:

-Nalle och Lisa! Hur kunde du komma ihåg den?
-Tja, sa kåsören. Varför inte? Du var inte dålig du heller. Jag hade glömt både Abdul Araben och Ensamma Vargen..
-Ja, men Nalle och Lisa var ju för småtjejer, sa revisorn. Det var ju två dockor!
-Nja, sa kåsören. Nalle var väl en teddybjörn och Lisa var någon sorts trädocka i röd klänning med svarta prickar. Dom bodde hos flickan Greta och när dom hade somnat på kvällen reste dom till Sagolandet allihop och upplevde en massa äventyr. Nalle och Lisa i Sagolandet hette den förresten om man ska vara riktigt noga.

Då ingrep redaktör A och sa till revisorn:

-Du begriper väl att han har sparat tidningarna och sitter hemma och läser på. Han ligger säkert och läser Nalle och Lisa innan han somnar på kvällarna och drömmer att han är i Sagolandet varenda natt.
-Nej, sa kåsören. Anledningen till att jag minns Nalle och Lisa är att det var den första serie jag kom i kontakt med. Min far läste den nämligen högt för mig ur Allers varje vecka innan jag själv kunde läsa.
-Nu är lunchen slut, sa redaktör A. Och i morgon föreslår jag att vi byter ämne. Annars får jag byta matställe.

VAR KILROY STARKARE ÄN FANTOMEN?

-Tänk vilka fina veckotidningar det fanns förr i världen, sa en revisor vid lunchbordet och tuggade fundersamt på sin fisk.
-Ja, sa kåsören och svalde en klunk mjölk. Allers Familjejournal och Levande Livet till exempel.
-Allas och Såningsmannen,sa revisorn.
-Kvällsstunden och Folket i bild, sa kåsören.
-Året Runt och Hemmets Veckotidning, sa revisorn.

-Dom finns väl fortfarande? sa redaktör A och såg upp från sin tallrik med pannbiff.

-Ja, men dom var bättre förr, sa revisorn.
-Hur då? sa redaktör A.
-Serierna, sa revisorn och fick något drömmande i blicken.
-Ja, sa kåsören. Tänk vilka serier det fanns. Minns ni Willy på äventyr?

-Om! sa revisorn. Den gick i Allers. Farbror Anders och Dick var med också.

-Och Jonna, sa kåsören.
-Hette hon inte Dora? sa revisorn.
-Jag tror hon bytte namn i en senare upplaga, sa kåsören.
-Hon blev i alla fall alltid bortrövad av vildarna, sa revisorn.
-Och sedan fick Willy och Dick och farbror Anders leta rätt på henne och rädda henne,sa kåsören.
-Det var tider det, sa revisorn.

Sällskapet åt sedan en stund under tystnad innan redaktör A tog till orda.

-Vi hade Hemmets Veckotidning hemma hos oss, sa han.
-Där gick Stor-Klas och Lill-Klas, sa revisorn.
-Och Tom Trick, sa kåsören.
-Och Ferdinand, sa revisorn.
-Och Johnny Hazard, sa kåsören.
-Ni är lika galna bägge två, sa redaktör A.
-Året runt, sa kåsören.
-Kronblom, sa revisorn.

-Vecko-Revyn var inte dålig den heller, sa kåsören efter en stund.

-Där var Johnny Wiking en höjdare, sa revisorn.
-Glöm inte Djungel-Jim, sa kåsören.
-Eller Tusen och en natt, sa revisorn.
-Blixt Gordon, sa kåsören.
-Abdul Araben, sa revisorn.
-Prins Valiant, sa kåsören.
-Ensamma vargen, sa revisorn.

-Fantomen, sa kåsören.

-Kilroy, sa revisorn.
-Han var starkare än Fantomen, sa kåsören. Åtminstone trodde jag det när jag var liten.
-Det kan inte ha stämt, sa revisorn. Fantomen hade tio tigrars styrka.
Då var det dags att ta en paus för att gå och hämta kaffe. Fortsättningen på diskussionen kommer i morgon i denna blogg.

I SERIERNAS VÄRLD

Var Kilroy starkare än Fantomen?
Vad hette tjejen som alltid fick räddas undan vildarna i Willy på nya äventyr?
Hur var det egentligen med busfröna hos Tjockelin och Långskägg? Varför hette dom Pigge och Gnidde ibland och Knoll och Tott ibland?

Och var Tjockelin i själva verket identisk med kapten Bölja?

Frågorna var många en gång vid lunchbordet. Svaren kommer i denna blogg senare i veckan.

MANNEN SOM SÅG UT SOM EN JÄRNHANDLARE

Kåsören skulle en gång gå ut och äta lunch tillsammans med redaktör H och en ung vikarie på redaktionen. På väg mot restaurangen bad han sina kamrater följa med in i en järnhandel i vilken han hade ett ärende.

Knappt hade de hunnit in genom dörren förrän en man i blå overall satte kurs mot dem bortifrån disken.

-Har du en stålborste? frågade kåsören för det var vad han hade tänkt handla.

Men i stället för att visa var stålborstarna fanns stannade mannen upp mitt i steget och tittade underligt på kåsören.

-Jag skulle ha den till att göra ren kedjan på cykeln, sa denne förklarande och borstade lite i luften med ena handen för att ge eftertryck åt sina ord.

Mannen såg då ut som ett levande frågetecken, varpå han gjorde en vid sväng runt kåsören utan att släppa denne med blicken.

Sedan gick han snabbt mot utgången, och just som han tog i dörren kastade han ännu en blick över axeln, förmodligen för att förvissa sig om att galningen inte följde efter honom ut på gatan.
Det var tydligen en kund som hade varit inne och köpt några x-krokar för att spika upp en tavla i hallen eller något liknande.
Redaktör H och vikarien skrattade så att de var tvungna att gå ut ur affären.

-Vad är det som är så lustigt? undrade kåsören när han också hade kommit ut på gatan.

-Du får inte flyga på folk så där. Jag får ont i magen, sa redaktör H mellan skrattsalvorna.
-Men jag trodde han jobbade i affären, sa kåsören. Han såg åtminstone ut som en järnhandlare.
-Jaså, sa vikarien. Hur ser sådana ut?
-Tja, sa kåsören. Han hade väl någon sorts overall på sig.

-Det var vanliga snickarbyxor, sa redaktör H. Och för det behöver han väl inte vara järnhandlare.

-Nä, nä, sa kåsören. Skratta ni bara.
-Där går en som ser ut som en bankdirektör, sa redaktör H. Men inte flyger jag på honom och ber att få låna pengar för det.

-Och där går en som ser ut som en målare, sa vikarien. Vänta lite så ska jag fråga om han kan komma hem och måla om vårt staket.

-Ja, ja, det är bra nu, sa kåsören.
-Där går en som ser ut som en bergsprängare, sa redaktör H. Kan inte du be honom komma hem till mig och spränga bort en sten på tomten.
-Den där ser ut som en bagare, sa vikarien. Då ska jag passa på att beställa en tårta till min födelsedag.
-Det räcker nu, sa kåsören.

Efter besöket på lunchrestaurangen stannade redaktör H vid en bankomat för att ta ut pengar. Vikarien ställde sig en bit ifrån och började granska serviceboxen på väggen. Sedan drog han ut handtaget och tittade in.

-Vad sysslar du med? sa kåsören.
Då drog vikarien ut huvudet ur boxens djup och svarade som om det varit den naturligaste sak i världen:
-Jag skulle bara kolla att dom hade byggt om boxen sedan jag fastnade i den.

Då fick redaktör H en ny skrattattack, nu av sådan kaliber att han höll på att tappa alla sina pengar just som han fått ut dem ur bankomaten.

-Har du FASTNAT I BOXEN?! ropade han.
-Ja, skulle det vara så konstigt? sa vikarien allvarligt.

Sedan berättade han hur han hade jobbat i en affär och fått förtroendet att leverera en stor summa pengar till banken.

När han skulle släppa ner påsen med pengarna, upptäckte han att den var på väg ner i någon sorts luftficka mellan boxen och plåthöljet. Han kunde inte ta ut påsen igen och han vågade inte släppa den, för då var han rädd att den skulle försvinna ner i djupet och aldrig återfinnas.
Där stod han alltså med ena armen långt inne i bankboxen, medan folk gick förbi och glodde på honom.
-Kom och hjälp mig! stönade vikarien men folk bara vände bort blicken och skyndade på sina steg.

Efter en halvtimme kom det ut en karl från banken och frågade hur det var fatt. Han såg lite osäker ut. Möjligen misstänkte han att det var en liga som hade kommit på en ny metod att plundra bankboxar. Men han hade studerat ynglingen en lång stund inifrån banken och det verkade inte ge något.

Att han hade dröjt så länge kunde möjligen bero på att han ville avvakta för att se om några medbrottslingar skulle dyka upp.

Genom sin manöver hade vikarien dessutom satt hela serviceboxsystemet ur funktion. Banken fick skicka efter specialister från Göteborg för att bygga om boxen, och nu hade vikarien alltså återvänt till brottsplatsen för att kolla att det blivit ordentligt gjort.

-Varje gång jag går in på den banken tittar dom egendomligt på mig, avslöjade han.
-Och du skrattar åt mig för att jag tror att en som är klädd som en järnhandlare jobbar i järnaffären, sa kåsören som avslutning på en ovanligt händelserik lunchrast.

VIKARIEN SOM FASTNADE I BANKBOXEN

Varje gång jag går förbi en av stadens banker tänker jag på en ung vikarie som jag arbetade ihop med för länge sedan.
Under en minnesvärd och händelserik lunchrast avslöjade vikarien nämligen att han en gång hade fastnat i bankens servicebox!

Där blev han stående, hjälplös och uttittad av förbipasserande, utan att kunna förflytta sig.

Efter någon halvtimme kom personal från banken ut på gatan och frågade vad han sysslade med.
Och när han äntligen kom loss visade det sig att han hade slagit ut bankens säkerhetssystem så att boxen inte gick att använda på flera dygn.
Detta och en del annat kommer det att handla om i denna blogg till helgen.

BERRAS PIZZERIA UPPHÖR

Folk fortsätter att ringa hem till Berra och beställa pizza.
Här om kvällen bestämde han sig dock för att nu får det vara nog. Han tänker byta telefonnummer, eftersom det verkar vara enda chansen att få vara i fred för alla dessa pizzahungriga galningar.
Här följer en sista rapport.

-Fyra Capricciosa för avhämtning. Tar det lång tid?

-Nejdå, sa Berra. Ett par timmar bara.
-Ett par timmar!
-Ja, om du absolut ska ha fyra. Två kan jag nog ordna på ungefär en timme.
-Är det så många före?
-Nej, det är ingen före. Men jag måste ju sätta på ugnen först och det tar nog bortemot 45 minuter innan den blir varm. Och eftersom jag bara får plats med två pizzor åt gången tar det lite längre tid med fyra.

Då blev det tyst några sekunder och sedan sa han som hade ringt:

-Vad har du för en jävla ugn?
-Electrolux står det på den, sa Berra.. En sån som brukar finnas i de flesta gamla hyreslägenheter. Men om du vill ha det lite snabbare kan jag rekommendera pizzerian som har en annan slutsiffra i telefonnumret.
-Det kunde du väl för fan ha sagt med en gång!
-Åh, för all del. Det var så lite så. Ingenting att tacka för, sa Berra men då hade den andre redan lagt på.
Då gjorde Berra det också och undrade varför han satt där och var vänlig och hövlig när han ändå bara blev utskälld.

En stund senare ringde en allvarlig man och beställde två Marinara med avmätt och högdragen direktörsröst.

-Försök inte, sa Berra. Jag känner allt igen dig på rösten. Det var du som var inne i förra veckan och smet från notan.
Då blev det tyst i fem sekunder innan direktören hämtade andan och röt:
-Vad menar ni med att tilltala mig på det viset?
-Full var du också, sa Berra. Och bar dig åt som ett riktigt svin. Såna kunder kan vi vara utan.
-Jag är inte van vid ett sådant bemötande, sa direktören.
-Och vi är inte vana vid sådana gäster, sa Berra. Du kan gå till en ölhall i stället.
-Nu har jag fått nog, sa direktören.
-Det hade du förra gången också. Innan du kom till och med, sa Berra men då hade direktören redan lagt på.

Sedan ringde en dam som ville ha två Hawaii.

-Nja, det skulle jag inte rekommendera, sa Berra.
-Varför inte? sa damen.
-Mjölet är slut så vi får ta gips i stället, sa Berra. Dom blir ganska hårda men man kan ha dom att kasta diskus med. Eller som tallrikar.
-Tallrikar? sa damen.
-Ja, ni kan ju köpa en djupfryst pizza i affären och värma, sa Berra. Sedan lägger ni den ovanpå den här och äter. Om ni har ont om tallrikar alltså.
-Vad är det här för någonting? sa damen.
-Det är bara på skämt, sa Berra.
-Skämt? sa damen.
-Ja, sa Berra. Allting här är skämt. Vi har inga färska varor kvar.
-Tack så mycket då, sa damen förskräckt och la på luren.

Nästa kund ville ha en Calzone, en Marinara och en Napoletana.

-Det var ingen dålig beställning, sa Berra. Ska det vara senap och ketchup på samtliga?
-Vad menar du? sa telefonmannen.
-Äsch, jag bara skojade, sa Berra.
-Jag tänkte väl det, sa telefonmannen. Tar det lång tid?
-Det beror på om dom ska vara kokta eller grillade, sa Berra.
-Vad är det för snack? sa telefonmannen.
-Får jag kanske fresta med lite räksallad och gurkmajonäs också. Och en Pucko att skölja ner med, försökte Berra men då sa det bara klick i luren.

Kort därpå ringde det igen. Berra lyfte luren och sa allvarligt:

-Detta är Berra Berralinos automatiska telefonsvarare. Butiken är stängd och verksamheten har upphört. Jag har utvandrat till Australien och beräknas återkomma på hösten 2018. Välkommen med nya beställningar då.
Sedan stängde han av telefonen och bestämde sig för att be om ett nytt telefonnummer. Han funderar på ett hemligt för säkerhets skull.

BERRAS PIZZERIA TRAPPAR NER

Det ringer fortfarande i Berras telefon. Ibland pratar han hela kvällarna med olika personer som tror att de har kommit till pizzerian på hörnet med nästan samma telefonnummer.

En viss avmattning i samtalsfrekvensen har dock kunnat märkas på senare tid. Kanske är det inte högsäsong för pizza just nu eller kanske beror det på att Berra inte är hemma alla kvällar och kan ta emot beställningarna.

Nu har han dessutom tröttnat på alla dessa pizzaätande tokstollar som flåsar honom i örat så fort han kommer hem och lyfter luren. För att få vara i fred har han beslutat byta telefonnummer.

En sista rapport från Berras icke existerande pizzeria kommer i denna blogg till helgen.

OLA SALO - VAR ÄR DU?

Det drar ihop sig till final i den svenska Melodifestivalen.
Men jag saknar Ola Salo. Och Abba.
Ranelid och Flinck duger inte. Åtminstone inte för oss som vill ha palindromer. Dilenar funkar inte alls. Och Kcnilf är ju ännu värre.
Dom går med andra ord inte att läsa baklänges. Som Ola Salo. Eller Abba.

Men det är inte alla som uppskattar en god palindrom. Under min tid på Bohusläningen uppmanade redaktören för lätta sidan en gång läsarna att skicka in sina egna palindromer till redaktionen.

Då kom det ett brev från en som undrade vad vi menade med att be folk skicka in sina praliner till tidningen.

En palindrom kan vara ett namn, ett ord eller en mening. Och den ska inte bara gå att läsa baklänges, den ska också kännas naturlig och inte verka konstruerad.

Ett klassiskt exempel är:

Ni talar bra latin.

Något mer tillgjord men klart godkänd är den här:

Du har bra hud.

Här följer några kortvarianter:

Vila sig i saliv.
Sallad i Dallas.
Sirap i Paris.

Är man inte nöjd med någon av dessa kan man säga:

Nej, leta i ateljen.

En palindrom kan också beskriva ett skeende. Till exempel:
Tre bra brassar bar Bert.
Vi som minns fotbolls-VM -58 kan då blunda och se för vårt inre hur Pelé, Didi och Garrincha bär en ung Bert Karlsson i gullstol runt planen. Hur dom nu kunde komma på den idén.

Mindre rolig är den här:

God arab bara dog.

Sedan har vi lite krångligare varianter:
Smart tv-orgie i grovt trams.

Eller direkt krystade som den här:

Adolf i Paris rapar sirap i Floda.

Eller den här:

Dromedaren Alp-Otto planerade mord.

För att bara inte nämna de rent obegripliga:

Flyg mot dem med tom gylf.

Eller ännu värre:
Bor edra gråvita fat i vår garderob.

Det finns också historiska varianter. Om vi tänker oss tillbaka till den tid då Estlands huvudstad hette Reval i stället för Tallinn och träldomen ännu inte var avskaffad, skulle den här kunna vara aktuell:

I Reval sitta ni alla i natt i slaveri.

Palindromer på engelska duger också. Till exempel den här:

Was it a car or a cat I saw?

Eller den här:

If I had a hi-fi.

Heter man Adam och vill vara artig när man presenterar sig för en dam kan man säga:

Madam, I´m Adam.

Om man tror att Gud har rest till Vietnam på en varm korv kan man uttrycka det så här:

God to Hanoi on a hot dog.

Och om man råkar i dispyt med någon som inte anser att Mel Gibson är en glad lax på kasinot kan man framförs sin avvikande åsikt på följande sätt:

No, Mel Gibson is a casinos big lemon.

Huvudsaken är att det går att läsa både framlänges och baklänges.

Som Ola Salo. Eller Abba..
Men Dilenar. Och Kcnilf. Det funkar inte.

FUNDERINGAR KRING MELODIFESTIVALEN

Mus rev inuits öra, sa röst i universum.
Vad är detta för konstigheter?
Och vad har det med den svenska Melodifestivalen att göra?

Musik ja. Men mus?

Himmelska röster kanske. Men från universum?
Och var kom inuiten ifrån?

Och vad hade musen på hans öra att göra?

Svaret kommer i denna blogg till helgen.

I FÄDERS SPÅR - MED TÄCKE OCH KUDDAR

Årets Vasalopp blev ett kraftprov av sällan skådat slag. Ska man vara med från start till mål framför teven är kraven numera nästan orimliga på oss tittare.

Så här såg min söndag på soffan ut:
Väckarklockan ringde redan 06.30, alltså en hel timme före sändningens början. Det kan tyckas ambitiöst i överkant, men en god planering är nödvändig inför ett så här långt och konditionskrävande lopp.

Det gäller inte bara att hinna lasta in rejält med kolhydrater i form av müssli, bananer, ett glas juice och ett par rejäla ostmackor i god tid före start.

Man ska också komma ihåg att tejpa bröstvårtorna och hoppa över rakningen eftersom skäggstubben hjälper till att hålla kylan borta när fartvinden sätter in i utförsbackarna.

Sedan ska man borsta tänderna och kanske också hinna uppsöka närmaste bajamaja utan alltför mycket stress, medan teven står på i bakgrunden med slutminuterna av reprisen på Antikrundan.

Kaffe ska bryggas och hällas på termos, sportdryck ska blandas, blåbärssoppa förberedas och Vasaloppsmuggen plockas fram och placeras strategiskt på bordet för att underlätta langningen av dryck utefter spåret.

När allt detta var gjort var det dags att återvända till sovrummet för att hämta stora duntäcket och fyra fluffiga kuddar samt placera alltihop på soffan framför teven i vardagsrummet. Sedan var det hög tid att dra på sig Mora-Nisse-mössan och krypa ner och lägga sig till rätta just som starten gick och 15 000 åkare satte fart mot Mora.

Där låg jag sedan som en gammal indisk maharadja och pöste bland alla kuddarna, medan Jerry Ahrlin, Daniel Tynell och Jörgen Brink och allt vad dom hette började klättringen uppför första backen i sitt anletes svett.

Som alla rutinerade Vasaloppsrävar vet, serveras endast vatten och sportdryck vid den första kontrollen i Smågan. Därför började det kännas lite tomt i magen redan på myrarna fram mot Mångsbodarna. Men väl där var det äntligen dags att lämna sitt läger på soffan för att stiga upp och värma den första blåbärssoppan.

Sålunda styrkt var det bara att krypa ner under täcket igen och staka vidare mot Mora.
Men eftersom jag hade gått upp ett par timmar tidigare än normalt började tröttheten sätta in redan i backarna upp mot Risberg.

Här gällde det att bita ihop för att hänga med, men efter ett par stora gäspningar slumrade jag in ändå och låg där och dåsade medan Jacob Hårds och Anders Blomqvists kommentarer hördes som i ett töcken långt, långt bort.

En halvtimme senare vaknade jag av att helikoptern surrade ovanligt intensivt i teven för nu var täten på väg upp mot Evertsberg. Nu blev det svårare att hänga med, när tjecken Stanislav Rezac ökade farten och tog hem spurtpriset. Själv nöjde jag mig med att avvakta i vetskap om att den som ödslar kraft på spurtpriserna sällan är först i Mora.

Medan täten susade vidare i spåret var de dags att resa sig och fluffa upp kuddarna som hade knölat ihop sig lite under den välbehövliga sömnen.

Nu var halva loppet kört och den lilla tuppluren i kombination med ett par stora kanelbullar i Evertsberg hade piggat upp så pass att jag nu kände stor tillförsikt att orka ända till Mora.

Jag hade visserligen fått släppa täten men efter en stund var jag ikapp igen. I Oxberg började dock vätskebristen göra sig påmind på nytt. Då var det bara att resa sig och stappla ut till spisen och värma ny blåbärssoppa.

Men jag hann knappt ner under täcket igen förrän det började hända saker. Daniel Tynell och Jerry Ahrlin körde hårt och nu var det bara ett tiotal man som hängde med i tätklungan.

Efter en stund fick jag en ny schackningsperiod och somnade åter framför teven innan jag väcktes av mina egna snarkningar i Hökberg.

Där var det dags för kaffe och ytterligare ett par kanelbullar. Koffeinkicken kom nästan direkt och i Eldris var jag ikapp på nytt. Då visade det sig att Jörgen Aukland hade stuckit ifrån klungan just när jag hade slumrat in och ledde med 18 sekunder. Men sedan körde Brink och Tynell så hårt att vi var ikapp en halvmil från mål.

Och när Brink var först över puckeln på upploppet kändes det så tryggt att jag inte ens behövde sätta mig upp i soffan och hjälpa till att staka. Då återstod bara att sträcka ut sig under täcket och njuta av ännu ett väl genomfört Vasalopp.