I HUVET PÅ EN GAMMAL MARATONLÖPARE

Stockholm Marathon är över för den här gången.
Men varje år vid den här tiden går mina tankar till de dagar då jag var ung och stark och orkade vara med och springa själv.

Många undrar hur någon över huvud taget kan komma på tanken att ställa upp i ett maratonlopp. Man måste inte vara galen, men det underlättar, sägs det.

För min del är svaret enkelt, och nu när det gått så här många år kan det också avslöjas: Det var hyllningarna efteråt jag var ute efter.

Jag insåg det kanske inte fullt ut på den tiden. Men ju mer jag rannsakar mitt samvete, desto mer står det klart för mig att det var på det viset.

Bekantskapskretsens ärebetygelser kunde nå ovationsartade höjder när jag kom hem efter mina mirakulösa bragdlopp, och som alla stora divor ville jag suga på karamellen så länge som möjligt.

Jag möttes visserligen inte av blåsorkester och autografjägare vid tåget varje gång, men det var i stort sett det enda som fattades.

Så fort jag steg in i ett rum reste sig de närvarande upp och applåderade.
Människor jag knappt visste att jag kände kom fram och dunkade mig i ryggen och sa att vem kunde väl tro att du var en så framstående idrottsman.

Allvarliga arbetskamrater betygade mig sin vördnad samt framhöll att de aldrig kunnat ana att jag var en sån stålman.

Folk på stan kom fram och skakade min hand och sa att det känns tryggt att veta att det fortfarande finns svenska män som står pall för sådana här kraftprov och kan utföra prestationer bortom mänsklig fattningsförmåga, och det skulle aldrig falla mig in att ens för ett ögonblick snudda vid tanken på att de drev med mig.

Detta var alltså segerns sötma och medaljens framsida.

Senare i veckan tänkte jag berätta hur det kändes direkt efter att jag hade kommit i mål med skoskav, nageltrång, yrsel, huvudvärk, magknip, dunkande bröst, knarrande knän och värkande muskler och stått där svettig, andfådd och utmattad och med en blick på ljustavlan konstaterat att jag hade 7 939 andra före mig i mål.