OMVÄRDERAD MARATONINSATS

Jag glömmer aldrig den gång jag haltade i mål i Stockholm Marathon på en tid långt över fyra timmar. Inte i något annat av mina sex maratonlopp hade det tagit så lång tid, och när jag tittade på klockan och såg att den hade stannat på något över 4.12 kände jag mig oerhört missnöjd med min dag.

Och på den stora ljustavlan såg jag att jag hade nästan åtta tusen löpare före mig i mål. Aldrig tidigare hade jag blivit besegrad av så många.

Sedan kom jag att tänka på att jag faktiskt hade fyra tusen bakom mig också, för det var något över tolv tusen deltagare den gången. De flesta av dem hade ännu inte ens kommit i mål, och den tanken fyllde mig med glädje,

Ju mer jag funderade på detta, desto klarare insåg jag att det egentligen var dessa fyra tusen som räknades. De var de riktiga motionärerna. Vanligt folk som tog loppet på rätt sätt. Sanna amatörer som bara tränade på fritiden och skötte ett arbete vid sidan om. I motsats till dessa åtta tusen halvprofessionella självplågare och fanatiska asketer som nästan jagade livet ur varandra för att komma före mig i mål.

Det var egentligen bara de fyra tusen sista som hade förstått vad det handlade om. De var sansade, förnuftiga och synnerligen kloka människor som sprang i lagom fart och samtliga hade det sympatiska draget gemensamt att de alltihop hade låtit sig besegras av mig i ädel och rättvis tävlan på lika villkor.

Efter att ha kommit så långt i mitt resonemang började jag tycka att det inte var så tokigt att vara bland de åtta tusen första heller, speciellt om man betänker att Stockholm Marathon även gäller som svenskt mästerskap. Samtliga svenska medborgare hade haft möjlighet att ställa upp, och de som inte gjorde det fick faktiskt skylla sig självs.

Det innebar alltså att jag hade papper på att jag var en av Sveriges åtta tusen bästa maratonlöpare. Det är inte dåligt om man betänker att nationen har över nio miljoner invånare. Dela upp befolkningen i tusen lika stora grupper och gradera dem i rangordning när det gäller att springa maraton, så kommer jag att tillhöra grupp nummer ett

Och befinner man sig bland de åtta tusen bästa svenskarna på något annat område är man en minst sagt framstående person. Tänk om man kunde räknas in bland de åtta tusen skarpaste hjärnorna, de åtta tusen vackraste eller de åtta tusen som tjänar mest pengar i landet. Då skulle man tillhöra gräddan av eliten.

Upprymd av dessa tankar övergick jag till att fundera på alla de hundratals löpare som hade brutit loppet och inte ens lyckats ta sig i mål.

En av dem som på detta sätt besegrades av mig den gången var Agapius Masong från Tanzania. Han hade till och med vunnit tävlingen några år tidigare, men den här gången fick han nog efter tre mil.

Han skulle naturligtvis ha kunnat krypa i mål och ändå besegrat mig om det hade varit hans målsättning. Han skulle ha kunnat gå på händerna, småjoggat baklänges eller hoppat på ett ben och ändå slagit mig med en timme. Men han gjorde det inte, och det är det som räknas.

Masong hade dessutom blivit femma på VM några år tidigare. Och har man besegrat VM-femman måste man väl rimligtvis vara bland de fyra bästa i världen.

På detta vis hade jag nu genom logiskt resonemang lyckats omvärdera min insats från totalt fiasko till att vara med i resonemanget om VM-medaljer. Kan man inte springa, så gäller det att kunna prata för sig. Det man inte har i benen får man ha i skallen.