onsdag 30 juli 2014

PÅ VÄG MOT TIPPEN

Efter att ha lyckats baxa ner min gamla säng från sovrummet på övervåningen och lägga den på golvet i hallen var de dags att köra den till tippen.
Efter att ha kört fram min lilla personbil och parkerat på gatan utanför grinden fällde jag fram ryggstödet på baksätet och gjorde likadant med det högra framsätet samt lät bakluckan stå öppen.


Sedan baxade jag ut sängen på gatan och tryckte in den i bilen.
En bit av sängen stack visserligen ut där bak, men det fixade jag genom att binda fast bakluckan med en rem som jag hittade i bagaget.


Sedan visade det sig att jag bara nätt och jämt kunde pressa in mig själv bakom ratten, Detta lyckades endast genom att jag först monterade ner nackstödet på förarsätet och sedan lyfte upp sängens vänstra framkant och balanserade den på min högra axel.
Undrar om detta är lagligt, tänkte jag sedan jag startat bilen och börjat köra i riktning mot återvinningscentralen. Bäst att köra sakta och hålla mig till bakgatorna och hoppas att jag inte möter någon polis.


Sikten åt höger var minimal, men i bakspegeln skymtade jag hur det började samlas en lång kö av bilar bakom mig. Inte värt att dra på för mycket i uppförsbackarna för då ramlar väl sängjäveln ut och träffar han i bilen närmast bakom som en torped.
För säkerhets skull höll jag fast sängen med ena handen medan jag styrde med den andra.
Och när jag äntligen var framme vid den gamla soptippen spärrades vägen av en bom!
Javisst ja, nu ska man ju ha passerkort för att komma in här. Undrar var jag har gjort av det. Tänk om jag måste vända om och åka hem och hämta det ovanpå allt annat.


Men efter att ha stannat en bit före bommen och gått ur bilen lyckades jag gräva fram min jacka under sängen. Där hittade jag kortet i plånboken och kunde ta mig förbi avspärrningen trots allt.
Nu återstod bara att åka hem och invänta leveransen av de nya sängarna och få upp dem i sovrummet.
Fortsättning följer.

måndag 28 juli 2014

SOMMARDRAMA PÅ SÄNGKANTEN

Att köpa nya sängar är ingen match. Det svåra är att bli av med dom gamla.
Efter att ha beställt två nya sängbottnar med ben och en stor madrass från Ikea blev jag stående i sovrummet och funderade på var jag skulle göra av dom jag hade nu.


Den ena var nog bara cirka 20 år och någorlunda liggvänlig så den ställde jag in i ett annat rum. Den andra var ungefär dubbelt så gammal och definitivt mogen för tippen. Det gällde bara att få ner den för den smala trappan till undervåningen och ut till bilen.
Det ska väl inte vara så svårt, tänker man då. Det här fixar jag själv utan att behöva tillkalla hjälp.
Men det skulle snart visa sig att högmod går före fall. I dubbel bemärkelse.

 
Först vände jag på hela sängen för att skruva av benen. Dom satt som berget.
Nåja, jag kan nog vinkla sängen så att den klarar nittiograderskurvan i slutet av trappan ändå. Det gäller bara att ställa den på kant och hålla emot så den inte fastnar längst ner..
Alltså baxade jag ut sängen ur sovrummet och sköt den sakta och försiktigt utför trappan med benen i vädret. Men rätt vad det var gled den iväg av sig själv utan att jag hann räta upp den.


Herregud, hur gick detta, hann jag tänka innan det sa bonk när sängjäveln träffade dörröppningens båda sidor i slutet av trappan och stannade.
Efter att ha krupit efter och försökt räta upp sängen igen insåg jag slutligen att den helt enkelt hade fastnat och att jag själv därmed var instängd på övervåningen.
Där blev jag sittande och funderade på hur jag skulle ta mig ner. En kort stund funderade jag på att klättra ut genom sovrumsfönstret och hoppa ner på marken men då fanns ju risken att bryta något ben eller två.


Sedan insåg jag att det i alla fall fanns tillräckligt utrymme mellan sängen och taket i trappan för att jag skulle kunna klättra över den och ta mig ner på det viset.
Sagt och gjort, men väl på fast mark i undervåningen kunde jag konstatera att jag genom min kroppstyngd hade tryckt fast sängen ytterligare så att den nu satt fast förankrad i dörrhålet.
Situationen komplicerades av att två av sängens små träben tog emot på var sin sida av dörren medan översidan av sängen hade tryckts fast mot taket i trappan.
Där satt den förbannade sängen som i ett skruvstäd, nu helt omöjlig att rubba.


Nåja, jag är ju i alla fall inte instängd på övervåningen längre, tänkte jag medan jag gick och hämtade en skiftnyckel för att skruva loss benen.
Då visade det sig omöjligt att få grepp om skruvarna och samtidigt vrida runt nyckeln i det läge sängen befann sig.


Efter att ha suttit på golvet i hallen och funderat en stund gick jag ner i källaren och hämtade en liten såg. Där låg jag sedan på knä nedanför trappan och sågade så svetten rann och sågspånen yrde.
Det ena benet lyckades jag få loss på detta sätt, men det andra kom jag bara igenom till hälften innan dörrkarmen tog emot.


I stället för att såga sönder dörröppningen gick jag då och hämtade en stor hammare och lyckades slutligen slå av benet med ett par välriktade slag.


Nu gick det att lyfta sängen så att dess övre del lossnade från taket. Sedan lyckades jag ställa den på kant i trappan och trycka den uppåt så pass mycket att det gick att få den att försiktigt glida neråt igen och klara svängen.
Nu låg sängen på golvet i hallen. Återstod bara att på något sätt frakta den till tippen.
Fortsättning följer.

fredag 25 juli 2014

GITS OLSSONS LUMPARMINNE

Dagens rapport ur tidningen Se från 1969 får den härlige kåsören Gits Olsson svara för.


Under vinjetten Mummel i kön berättar han hur hans vistelse i skärgården får honom att tänka på 1946 eftersom det var då han ryckte in till kustartilleriet i Vaxholm för att göra rekryten.

Så här skriver Gits:
När vi gjorde lumpen i skärgårn, Alen, Putte, Värmland, Rasken och jag, då var det alldeles nytt det här att man skulle placera rätt man på rätt plats. Och eftersom Rasken var lokförare på Svartåbanan i Närke, så fick han bli skeppare på en av motorsluparna som körde proviant och förnödenheter mellan de olika förläggningarna på skärgårdsöarna.
Rasken hade aldrig varit ombord i en båt i hela sitt liv. Han hade inte en aning om vad som var vatten och vad som var landbacke på ett sjökort. Men lokförare var han och skeppare skulle han bli.


Gamla skeppare i skärgårn blundade när Rasken kom tuffande med slupen i farvatten så fulla av sten- och undervattensgrund att ingen av urbefolkningen vågat manövrera där på många år. Men Rasken hade båten full av skyddsänglar och klarade sig som genom ett mirakel. Han blev nästan legendarisk och det gick ett rykte på batteriet att lotsarna i Dalarö var ute efter Rasken, denna otroliga, sagolika navigeringstalang från södra Närke.


Egentligen hade Rasken bara ett problem i sitt handhavande av slupen, och det var att bromsen tog lite dåligt. När Rasken slog till tryckluften på loket där hemma, så brukade det slå stopp så att passagerarna bytte plats i kupéerna, men när han slog back på slupen, så fortsatte fartyget sakta och tjurskalligt rakt fram.
Rasken var inte med på noterna i början. När han skulle landsätta en inspekterande överste på Nätarö brygga, rände han in i bryggan med en sådan kraft att översten flög på alla fyra rakt in i strandskogen, varifrån han hördes gorma arga kommentarer.


Inte heller väjningsreglerna till sjöss behärskades av denne Rasken. Hemma på järnvägen behövde man inte bry sig om sånt, det var inte lokförarens sak att se till att växlarna låg som de skulle. Det skötte banpersonalen om, och Rasken var van att tuffa sin väg rakt fram genom Närke utan inblandning av mötande eller korsande trafik. Därför väjde inte Rasken till sjöss heller, vilket höll på att driva Vaxholmskaptenerna till vansinne.
När Rasken lyckades pressa sig framför stäven på S/S Saltsjön, som var på ingående till Utö grusbrygga, trodde man allmänt att kaptenen skulle få hjärtslag. Men Rasken la bara in en färsk prilla, knöt näven mot Saltsjöns kommandobrygga och skrek:
- Lär dig vänsterregeln, gubbe!


Han var alltså helt osannolik, och en afton i september var det klippt. Rasken hade elva järnsängar på fördäck och skulle transportera dem till en barack på en av batteriets grannholmar. I inloppet till Danziger Gatt svek alla skyddsänglarna på en gång. Slupen smällde på en grynna och det blev tvärnit. Rasken körde sitt röda nylle rakt igenom styhyttens vindruta så glasbitarna rök.
Flaggjunkaren på batteriet blev alldeles vit ovanför uniformskragen när Rasken rapporterade händelsen. Han hämtade en dragg med 40 meters lina i förrådet, gav den till Rasken och sa:
- Här, unge man, har du dragg och prylar. Gunåde dig om du kommer tillbaka utan sängarna!
Rasken for ut i gryningen och draggade. Han kom tillbaka med 28 järnsängar – elva som han hade tappat själv, och sjutton som någon annan hade tappat under beredskapen 1940.


Vi har mötts på repetitionsmötena på femtiotalet och i början på sextiotalet, Alen, Putte, Värmland, Rasken och jag. Vi har mognat, vi har blivit män i staten, vi har blivit gaggigare och vi har blivit stelare i benen. Smäller det till och blir krig, så är vi väl inte mycket att ha som soldater. Men alltid duger man väl till att stå i nån järnvägskorsning och vinka med en liten flagga. En sån tjänst kan ju för all del ha sina risker den också. Man kan ju till exempel bli överkörd av tåget. I så fall kommer det sannolikt att stå på ens gravsten:
”Han föll på sin post. Vännerna reste stenen. Rasken körde lokomotivet.”


Så långt Gits Olsson i Se nummer 13 från 1969. Han hette Stig Erik Oscar Olsson och avled 1985 några månader innan han skulle ha fyllt 60. Saknad av många.

onsdag 23 juli 2014

BUBBEL I KÖN

Bubbel i kön hette en avdelning längst bak i tidningen Se en gång i tiden.-.
Här är några exempel hämtade ur min tidningsbunt från 1969.

 



 
 
 

 

måndag 21 juli 2014

NU ÄR DET KLIPPT

I tidningen Se publicerades under många år diverse klipp ur andra publikationer som trägna läsare skickade in till reaktionen.


Här är ytterligare några som jag har hittat i bunten av Se-tidningar i den lilla stugan vid havet.




 




 
Och så konstaterar vi att postnummer har införts i Sverige, vilket nu trummas in i befolkningen genom sådana här annonser:

 




fredag 18 juli 2014

VECKANS KLIPP

Sitter i den lilla stugan vid havet och bläddrar i några exemplar av tidningen Se från 1969.



Under vinjetten Veckans klipp hittar jag de här bidragen som läsare har klippt ur andra tidningar och skickat in till redaktionen:

 


Och här har det gått så hett till på festen att det inte finns något hus kvar att festa i:



Vad dom sa i veckan kallades en spalt där kända personer citerades.

Åke Cato: Sveriges Ormuppfödares Riksförening har enats om en gemensam kampsång: Mamba är lik sin mamba.

Sune Mangs: Barnet var så trött efter dopet att det inte visste vad det hette.

Red Top: Hur många vuxna personer är det egentligen som snackar med barn? Jag har en känsla av att när jag var liten så var det mest lättfärdiga flickor,, fulla gubbar och personer som ansågs allmänt vrickade som visade oss något personligt intresse.

Nils Beyer, teaterkritiker i Arbetet: Vad är det för pjåsk med prästernas samvetsnöd? Deras situation är väl inte värre än den är för en socialistisk typograf på en borgerlig tidning.

Åke Cato: Enskilda bankens källare: I kväll diskontekdas.

Herbert Tingsten: Den som i vår riksdag talar idépolitik måste känna sig som en man som kommer till ett kafferep iförd hög hatt och frack.


Och under rubriken Blandade karameller hittar vi följande:
Fröken, sa lille Hans och räckte upp handen i början av sexualundervisningen, vi som redan kan pippa, kan inte vi få kicka boll i stället?

tisdag 15 juli 2014

ANDERS BJÖRCK SÖTAST I RIKSDAGEN

I den lilla stugan vid havet hittar jag några exemplar av tidningen Se från 1969.
Det är när man läser sånt som man märker att tiden har gått.


Inte nog med att folk verkade ta ishockey-VM på sånt allvar att Se vecka efter vecka ägnar ett tjugotal  sidor åt turneringen, man gör också reklam för skivmaskiner och påstår att Anders Björck är den sötaste av alla grabbarna i riksdagen.


Under vinjetten Vad dom sa i veckan påstås Thomas Bergström i Expressen nämligen stå bakom följande uttalande:
Det finns damer i riksdagen som säger att Anders Björck (m) är Sveriges sötaste riksdagsman. Det säger kanske inte så mycket när jämförelsematerialet heter till exempel Erlander och Eriksson i Bäckmora.


I en helsidesannons görs reklam för norska cyklar:


Och detta bara ett år efter att Moltas Eriksson som solosångaren Melvin "Bobo" Slacke i Helmer Bryds Eminent Five Quartet sjungit sin Norgevisa i tv-programmet Mosebacke monarki med bland annat följande rader:
Man borde ge en riktig smäll åt Norge som nation
för att dom har så fula fjäll och taskig folkpension
Dom gör ju inga bilar och cyklarna är kass
och deras store ende skald han heter Peter Dass.


Så kan tankarna fara iväg när man sitter utanför en liten stuga vid havet sommaren 2014 och läser tidningen Se från 1969. Och det där med taskig pension var ju före oljans tid förstås.
I en annons som spänner över ett helt uppslag frågar sig kontorsmaterialtillverkaren Facit hur ens barn kan klara sig utan en skrivmaskin.


Dessutom slår man till med följande profetia om hur det blir i framtiden:
 
Har dina barn en skrivmaskin?
Du kan säga att dom inte behöver någon därför att du själv inte behövde någon när du var i deras ålder.
Tag då en titt i ungarnas skrivböcker och se så trevliga dom är. Lättlästa, överskådliga, instruktiva och kunskapsrika. Så fjärran från din egen skoltids traggliga läroböcker.
I den nya skolan är undervisningen både effektivare och intressantare.
Maskinskrivning står på skolschemat i sjunde klass. Om några år börjar man förmodligen ännu tidigare. I framtidens yrkesliv och privatliv blir skrivmaskinen en självklarhet. Alla människor kommer att förutsätta att alla människor kan skriva maskin.
Dina barn kommer inte ens att skriva kärleksbreven för hand. Bara sina namnteckningar.

Ack ja, hur var det nu det lilla moderna databarnet sa när det fick se farbror Melker sitta och knacka på en skrivmaskin i en gammal repris av Saltkråkan:
– Titta på dumma farbror Melker. Han har ingen skärm!


Och så avslutar vi med en rolig historia från 1969:
Doktorn gick ronden på BB. stannade vid första sängen och sa:
– När väntar damen sin lilla då?
– Den 11 juni.
Doktorn gick vidare, frågade alla damerna och fick samma svar. Vid den åttonde sängen i raden sa han:
– Och damen då, ska ni också ha barn den 11 juni?
– Nej, sa damen. Jag var inte med på firmafesten.








fredag 11 juli 2014

FRÅN SKARASLÄTTEN TILL NORDKOSTER

Sitter i den lilla stugan vid havet beredd att lyssna på väderleksrapporten.
Eftersom jag på grund av tankspriddhet har missat väderprognosen under hela veckan har jag bestämt mig för att nu är det skärpning som gäller. Full koncentration på radion och inget annat.


Ett lågtryck närmar sig västerifrån och under natten passerar en kallfront, säger vädermannen. Utsikter till fredag kväll, västra Götaland . . .
Hallå där, utropar man då. Vad är detta? Vart har södra Götaland tagit vägen? Det är ju det som har distraherat mig hela tiden och fått tankarna att fara i väg till Ystad och Österlen och Ölands södra udde och allt vad det var. Nu börjar dom med västra Götaland i stället!


Men det är kanske precis som det ska vara, för det var ju här på Skaraslätten någonstans som alltihop började en gång i tiden, åtminstone det som skulle bli Sverige, om man får tro Jan Guillous böcker om Arn Magnusson. Fast egentligen var det ju den gamle tv-mannen Dag Stålsjö som drev denna tes för en herrans massa år sedan, men då blev han utskrattad av sakkunskapen.
Och egentligen tvistar väl de lärde fortfarande även om de värsta fundamentalisterna har dött undan , tänker jag vidare, medan jag hör vädermannen säga: Bergslagsområdet och södra Norrlands inland.


Nej, det här går inte. Jag får lägga om taktik till kommande dagar. Tills vidare kan jag ju invänta sjörapporten om en stund, så får jag i alla fall veta varifrån vinden blåser och hur mycket.
Observationer klockan 19, säger väderuppläsaren. Nordkoster väst 8 . . .


Kostar, tänker man då. Där är det fint. Dit ska jag åka en dag i sommar. Tåg till Strömstad, båttur till Nordkoster och sedan vandra runt där halva dagen och njuta av naturen. Det får jag inte glömma, tänker jag, men då har vädermannen hunnit ända upp till Pite-Rönnskär och Rödkallen och så är det slut på rapporten.
Ja ja, väder blir det nog ändå, och dessutom borde ett långt liv ha lärt en att man får ta det väder man får, så vid närmare eftertanke är det väl inte mycket att hetsa upp sig för.