Jag bläddrar vidare i den
gamla boken Skånehumor, som jag nyligen hittade i min bokhylla. I
dag har det blivit dags för avdelningen Doktorer och prästkragar.
Genom att skickligt
simulera särdeles dålig syn har Edvin lyckats bli frikallad från
militärtjänst. För att fira den för honom lyckade utgången av den
tadelvärda kuppen gick Edvin samma dags afton på bio. Till sin fasa
finner han i fåtöljen intill just läkaren som undersökt honom.
Denne fixerar honom eftersinnande. Faran är akut. Något måste
göras. Kisande vänder sig Edvin mot läkaren, bugar lätt och säger:
– Förlåt damen, går
den här bussen till Eslöv?
Doktorn:
– Beklagar fru Svensson men
det är slut. Er man är död.
Den dödförklarade med
svag röst:
– Nej, nej, jag lever än!
Fru Svensson bryskt:
– Tyst, Axel, det vet
doktorn bäst
En präst på Österlen
hade redan efter ett par år kommit rejält på kant med sina
församlingsbor. En gång säger han efter ett gräl med ett par av
de tongivande i socknen.
– Märkvärdigt vad ni i
den här församlingen är svåra att komma på god fot med. På det
förra stället var jag tydligen mycket omtyckt, ty där gjordes en
insamling bland församlingsmedlemmarna så att jag fick ett fint
skåp, när jag flyttade därifrån.
– Vi skulle nog kunna få
ihop till en hel matsalsmöbel till kyrkoherden, bara
han ville flytta!
– Nå, min flicka, vad
måste man först och främst göra för att få syndernas
förlåtelse?
– Man måste synda.
Prosten:
– När infaller
passionstiden?
Greta:
– Ungefär ve en sjuttan,
artan år.
Kyrkoherden är på besök
hos August i Heby. Då han till sist ska gå tycker August att han
ska bjuda honom på något och frågar:
– Tycker kyrkoherden om
rögad ål?
– Tacka för det, det är
det bästa jag vet.
– Ja, e de då ente tusan,
att en ente ska ha en enda bit, utbrister August.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar