MILITÄRHISTORIER FRÅN FÖRR

Och så var det dags för ännu en titt i den gamla boken Skånehumor, som jag upptäckte i min bokhylla för en tid sedan.

I dag har vi kommit fram till kapitlet Bland svärdsliljor och löjtnantshjärtan.

121 Truedsson anhåller om två veckors permission. Motivering: Svår sjukdom i familjen och hustruns därav framkallade ivriga önskan att se maken hemma. Översten betraktar en stund med bistra blickar den orolige familjefadern och fosterlandsförsvararen och säger därefter:

– Det måste bli avslag, Truedsson. Jag har nämligen i dag fått brev från Truedssons hustru, i vilket hon ber mig att inte bevilja någon permission, enär Truedsson endast super och spelar kort när Truedsson är hemma.

Väl hunnen till dörren gör Truedsson helt om, ser översten i ögonen och frågar:

– Får jag säga ett par ord?

– Javisst.

– Men översten blir kanske arg?

– Nejdå, Truedsson.

– Jo, då vill jag bara säga att här i rummet e två stora lögnare. Den en e jag. Jag har aldrig vatt gift.

God natt, sa den inspekterande sergeanten. Knappt hade han lämnat logementet förrän det förbjudna snacket åter var i gång. Han återvänder och ryter:

– När jag säger god natt betyder det håll käften. Alltså. God natt!

– God natt, sergeant, lät det muntert ur luckans mörker.

Löjtnanten och slottsfröken är ute på morgonritt.. Löjtnantens häst lyfter på svansen och pruttar. Belevat säger löjtnanten:

– Förlåt.

– För all del. Jag trodde det var hästen.

Major X vid ett skånskt kavalleriregemente gästar ett störtbombarförband.

Han följer med ett flygplan för att bättre bilda sig en uppfattning om detta stridsmedel, Efter flygningen är majoren alldeles slut. Allt vad han haft inombords har han fått lämna ifrån sig. Då kväljningarna avtagit och han förmår stå på benen uttalar han sin uppriktiga mening om störtbombarflygets värde.

– Jag finner det hela förträffligt. Det enda problemet torde vara hur man ska kunna få in fienden i flygplanet.

Under en järnvägsresa kom en officer och en skånsk bonde i samtal med varandra. När de for förbi munumentet över slaget vid Lund sa officeren till bonden:

– Tänk, jag förlorade min farfars far i slaget vid Lund.

– Ja, sa bonden. Lund e min själ en farli sta. En gång när ja va där ble ja å me min paraply.

En järnhandlare i det inre av Skåne, vilken vi kan kalla Persson fast han inte hette så, var mycket intresserad försvarsvän och utnämndes under krigsåren till löjtnant. Han var mycket känd och populär i trakten där han tillträdde sitt befäl.

Sedan uppställning skett trädde han inför truppen och hälsade hurtigt och reglementsenligt:

– Goddag, kamrater!

– Goddag, Persson, svarade soldaterna.

– Ni ska inte hälsa med namnet, utan med titeln, rättade befälhavaren.

– Goddag, järnhandlare!