Chefer har man ju haft ganska många genom åren, skriver Gits Olsson i ett nummer av tidningen Se från 1969, och fortsätter berätta historier från tidningsvärlden en gång för länge sedan.
Man tänker på alla
landsortsredaktörer man jobbat ihop med på 40-talet – bussiga,
duktiga och skötsamma killar de allra flesta som lärde upp oss unga
volontärer i skrivandets konst.
-Jaså, unge man, du har
din artikel färdig nu . . . Har du nåt kvar på motboken då?
-Nej.
-Det är förfärligt så
långt du skriver . . . har du ingenting kvar, sa du?
-Mja, en halvpanna kan man
väl kanske undvara.
-En ovanligt begåvad
artikel, unge man . . . vi gör väl en trespaltare på ettan med
övergång på sidan 16 . . . vi tar Skåne den här gången, du kan
väl lägga ut så länge.
På gamla AT fick vi en ny
reporter från Östersund. Han debuterade på tidningen med att ringa
på en rörmokare ty värmeelementet behövde luftas. Det kom en man
omedelbart, en liten spenslig typ med tatueringar på armarna.
-Det var bra att ni kom så
kvickt, min gode man. Fixa elementet!
Mannen fixade elementet
och räckte sen fram handen och sa:
-Jag kanske får
presentera mig. Jag heter Frans Severin och är chefredaktör på den
här tidningen. Det gå bra att säga ”Frasse”. Välkommen,
förresten.
Jösses så bra. Tack Gunnar
SvaraRadera