KONSTEN ATT GÅ AV STAPELN

 I nummer 18 av tidningen Se från 1969 fortsätter Gits Olsson att berätta tidningsminnen från sin ungdom och jag kan inte sluta läsa där jag sitter i solen utanför den lilla stugan vid havet och bläddrar i det gamla tummade exemplaret av den sedan länge tyvärr avsomnade och nedlagda publikationen.

Gits konstaterar att alla hans gamla redaktörer har lidit av samma outplånliga andliga blåmärke – dom blev vansinniga om man använde uttrycket ”går av stapeln”. Evenemang som skildras i tidningen ”äger rum” eller ”sker”. Det finns också saker som ”inträffar” eller ” händer”.
Som ung reporter, fortsätter Gits, ansträngde man sig till det yttersta för att få med uttrycket ”gå av stapeln” åtminstne ett par gånger i veckan. Och varje gång röt redaktörerna:
-Grabbjävel, har jag inte lärt dig att det bara är fartyg och fulla brädgårdsarbetare som går av stapeln. Allt annat äger rum.

En chef i den västgötska tidningsvärlden ägde en schäfer som var hans ögonsten. Medarbetarna på hans redaktion satte en ära i att i varje nummer av tidningen ha minst en nyhet om hundar som bitit människor. Notisen infördes vanligen under rubriken: ”Kvinna svårt hundbiten. Schäfer igen”.

En annan redaktör var en varm ornitolog och upprördes varje gång tidningen hade historier om örnar som rövade bort små barn. Det var biologiskt omöjligt, menade redaktören.
Herregud vad vi letade efter örnnotiser bland världstelegrammen. Örnarna i Europa var ovanligt jävliga det året, i varje fall om man fick tro vår tidning.

Säga vad man vill om de gamla redaktörerna – några einsteinska relativitetsteorier formulerade dom inte. Men dom fungerade ganska bra ändå.
Allt enligt Gits Olsson i tidningen Se en gång i tiden.