GIGANTERNAS KAMP HAR BÖRJAT

Så hade det då äntligen blivit dags att dra igång årets match alla kategorier, alltså den av ett stort antal supporters med oerhört intresse emotsedda kraftmätningen på landet mellan kåsören och redaktör S.

Denna giganternas kamp har under årens lopp genomgått en utveckling som saknar motstycke i mångkampshistorien. Från att ha varit en tiokamp med grenar som stövelkastning, stenstötning och terränglöpning har den reducerats till både sjukamp och femkamp för att nu ha krympt till att omfatta blott tre grenar, nämligen pilkastning, frågesport och minigolf.

– Jag känner mig ändå som en tiokampare till både kropp och själ, sa redaktör S när han anlände till kåsörens sommarstuga för årets första gren, pilkastning.

– Jag också, det är ju inte antalet grenar som avgör det, sa kåsören och hängde upp piltavlan på samma spik i samma tall som den hängt under åtskilliga mångkamper genom åren.

– Det är väl ingen kopparspik, sa redaktör S.

– Hur så, sa kåsören.
– I så fall är det risk att trädet dör, sa redaktör S.
– Det vet jag inget om, sa kåsören.
– Jo, så är det, sa redaktör S. Och jag tycker din tall börjar se lite krokig ut.
– Sluta nu med det där dumpratet, sa kåsören. Du kan inte psyka mig ändå.
– Åjo, sa redaktör S. Du börjar redan se lite darrig ut.

Pilkastningen genomfördes som vanligt med tre pilar i varje omgång mot traditionell darttavla, där det gällde att träffa de olika fälten i tur och ordning från 1 till 20.

Efter lottdragning var det redaktör S´ tur att inleda med fullträff i ettans fält på direkten.

Kåsören svarade med en likadan precisionspil, och sedan följdes de båda atleterna åt ända fram till 6-6.

– Det är så jämnt att det är nästan kusligt, sa redaktör S och prickade sjuan.
– Det blir svårt att skilja oss åt i år, sa kåsören varpå han dock missade sjuan grovt.
Så där fortsatte det en lång stund, medan redaktör S satte den ena fullträffen efter den andra och drog ifrån till ledning med 15-6.
– Att du ska ha så svårt att slå en sjua, sa han.
– Tyst så jag kan koncentrera mig, sa kåsören och lyckades äntligen träffa rätt.

En rasande klappjakt vidtog nu för att hämta in det förlorade. Men det var för sent. Redaktör S´ försprång var för stort. Trots att kåsören med bred marginal hade flest träffar under sista delen av matchen lyckades redaktör S hålla undan och vinna med 20-17.

Fortsättning följer.

TILL HAVS

Det förberedande jurymötet inför årets mångkamp på landet mellan kåsören och redaktör S genomfördes i form av en havskonferens.
Men i stället för att ta färjan till Danmark nöjde sig delegaterna med att hoppa i vattnet från badplatsen på Mollön och genomföra mötet liggande på rygg i den del av Byfjorden som kallas Vrångelyckan.

Diskussionens vågor gick höga medan de båda jurymedlemmarna om inte gick till botten med alla frågor så dock såg till att det mesta kom upp till ytan.

– Det är fint flyt på det här mötet, sa kåsören.
– Det blötaste sammanträde jag varit på, sa redaktör S.

Sedan tog de några simtag för att inte driva för långt ut till havs,

– Man skulle kunna säga att det böljar fram och åter, sa kåsören.
– Bara vi inte får vågor i håret, sa redaktör S.
– Eller vatten i knäna, sa kåsören.

Det som en gång i tiden började som en tiokamp har med åren reducerats till både sjukamp och femkamp på grund av begynnande ålderdomssvaghet hos åtminstone en av de båda atleterna. Den stora frågan var nu hur många grenar det skulle bli det här året.

– Jag föreslår en trekamp, sa kåsören.

– En trekant? sa redaktör S.
– Har du fått vatten i örat eller hör du illa ändå, sa kåsören.
– Jaså en trekamp, sa redaktör S. Du menar alltså tre grenar.
– Ja, det är väl ungefär vad man orkar i den här värmen, sa kåsören.
– Ja, annars tar vi oss kanske vatten över huvudet, sa redaktör S och tog några simtag in mot land.

Juryn enades till slut om att årets mångkamp ska genomföras som trekamp på en och samma tävlingsdag. Programmet spikades till att omfatta grenarna pilkastning, frågesport och minigolf.

Må bäste man vinna.

MERA BUBBEL

Mera Bubbel i kön från Se årgång 1969, då kvällstidningarna fick fler och fler bilagor och bara blev tjockare och tjockare.

 

 

 

 

 

 

 

Och här kommer några klipp till:

 

 

 

 

 

MERA KLIPP

I dag blir det bara några Veckans klipp, saxade ur tidningen Se från 1969.

 

 

 

 

 

 

 

 

KÄNDISAR, SNUS OCH RAKVATTEN

Har återvänt till den lilla stugan vi havet för att fortsätta läsa tidningen Se från 1969. Det handlar inte enbart om kändisar som Tage Erlander, Charles de Gaulle och Vilhelm Moberg, det förekommer också annonser för både snus och ett oemotståndligt rakvatten.
Här kommer först några Bubbel i kön.

 

Bland annonserna hittar vi riktad reklam till fyra kategorier av snusare..

Och för säkerhets skulle gör man följande tillägg:

Men det gäller inte bara att hitta rätt snus. Läsarna uppmanas även tänka på sin väldoft.

Och här är det alltså något som heter Williams Ice Blue Aqua som gäller.

Med följande motivering:
Williams isblå rakvatten ger er ”go” för en framgångsrik dag – eller natt! Ger er den där maskulina doften som varje kvinna älskar. (En karl skall inte lukta söt parfym.) Och dessutom: Williams Ice Blue Aqua stärker huden, svalkar och friskar upp. Pröva själv!
Och därmed basta, får man förmoda.

DETTA ÄR ETT AUTOMATISKT SAMTAL

För en tid sedan beställde jag två sängar och en madrass från Ikea.
Några dagar senare ringde det i min gamla antika trådnätsanslutna gammeltelefon från förra århundradet.

– Detta är ett automatiskt samtal från Ikea, sa en röst.

Sedan uppmanades jag att svara ja eller nej på ett antal frågor.
Jag kan inte garantera att jag kommer ihåg allting ordagrant, men ungefär så här lät det.
– Går det att köra ända fram till huset, frågades det bland annat.
– Ja, svarade jag sanningsenligt.
– Kan en tolv meter lång lastbil stanna framför grinden, undrades det vidare..
– Ja, svarade jag lydigt.
– Passar det om vi kommer mellan klockan nio och femton, frågades det sedan
– Nja, de vore nog bättre lite senare, försökte jag.

– Svara endast ja eller nej på frågorna, sa rösten strängt.

– Jaha, sa jag. Nej, jag menar ja. Eller rättare sagt nej.
– Passar det om vi kommer mellan klockan nio och femton, upprepade rösten, nu som det verkade med ännu mer skärpa.
– Nej, sa jag.
– Passar det om vi kommer mellan klockan femton och tjugoett, fortsatte rösten.
– Ja, sa jag.
– Då ringer vi en halvtimme innan vi kommer, sa rösten och så var det tydligen klart.

Sedan röjde jag ur sovrummet genom att ställa in en av de gamla sängarna i ett annat rum och köra den andra till tippen. Det visade sig bli ett äventyr av osannolika mått som tidigare i veckan har refererats i denna blogg.

Knappt hade jag hunnit hem igen förrän det kom två man i en lastbil och bar upp de nya sängarna i sovrummet.
Men efter att ha skruvat fast benen och lagt på den nya madrassen, insåg jag att jag inte hade ett tillräckligt stort lakan.

Efter att ha googlat på lakan 180x200 hittade jag sådana på Ikea. Då åkte jag till det stora varuhuset för första gången och höll på att gå vilse. Och när jag äntligen hade hittat rätt lakan höll jag på att inte hitta ut.

Slutligen nådde jag kassorna där en vänlig dam visade fram mig till en disk med en skärm och en pistol att scanna med. Då var det nästan något som brast.

– Finns här ingen levande människa, hörde jag mig själv säga med hög röst.
– Jo, jag är ju här sa den vänliga damen och visade hur jag skulle göra.
Sedan vacklade jag ut ur varuhuset och åkte hem och bäddade ner mig samt somnade utmattad i min nya säng.

PÅ VÄG MOT TIPPEN

Efter att ha lyckats baxa ner min gamla säng från sovrummet på övervåningen och lägga den på golvet i hallen var de dags att köra den till tippen.
Efter att ha kört fram min lilla personbil och parkerat på gatan utanför grinden fällde jag fram ryggstödet på baksätet och gjorde likadant med det högra framsätet samt lät bakluckan stå öppen.

Sedan baxade jag ut sängen på gatan och tryckte in den i bilen.

En bit av sängen stack visserligen ut där bak, men det fixade jag genom att binda fast bakluckan med en rem som jag hittade i bagaget.

Sedan visade det sig att jag bara nätt och jämt kunde pressa in mig själv bakom ratten, Detta lyckades endast genom att jag först monterade ner nackstödet på förarsätet och sedan lyfte upp sängens vänstra framkant och balanserade den på min högra axel.

Undrar om detta är lagligt, tänkte jag sedan jag startat bilen och börjat köra i riktning mot återvinningscentralen. Bäst att köra sakta och hålla mig till bakgatorna och hoppas att jag inte möter någon polis.

Sikten åt höger var minimal, men i bakspegeln skymtade jag hur det började samlas en lång kö av bilar bakom mig. Inte värt att dra på för mycket i uppförsbackarna för då ramlar väl sängjäveln ut och träffar han i bilen närmast bakom som en torped.

För säkerhets skull höll jag fast sängen med ena handen medan jag styrde med den andra.
Och när jag äntligen var framme vid den gamla soptippen spärrades vägen av en bom!
Javisst ja, nu ska man ju ha passerkort för att komma in här. Undrar var jag har gjort av det. Tänk om jag måste vända om och åka hem och hämta det ovanpå allt annat.

Men efter att ha stannat en bit före bommen och gått ur bilen lyckades jag gräva fram min jacka under sängen. Där hittade jag kortet i plånboken och kunde ta mig förbi avspärrningen trots allt.

Nu återstod bara att åka hem och invänta leveransen av de nya sängarna och få upp dem i sovrummet.
Fortsättning följer.