söndag 16 februari 2014

KVARTETTEN SOM INTE SPRÄNGDES

Den största svenska skidtriumfen i OS-historien kom på femmilen i Garmisch-Partenkirchen 1936. Då lade Sverige beslag på alla de fyra första platserna. Elis Wiklund, Axel Wikström, Nisse Englund och Hjalmar Bergström gick till skidhistorien som ”Kvartetten som inte sprängdes”.


Förväntningarna var enorma inför loppet. Åtta år tidigare hade Sverige tagit alla tre medaljerna vid OS i St Moritz. Nu skulle det bli något liknande. Det sägs att Sverige stod stilla under de här timmarna i mitten av februari 1936. Stora delar av befolkningen satt klistrad vid radioapparaterna för att lyssna till Sven Jerrings referat.


Elis Wiklund (1909-82) var en 186 cm lång torparson från Ullånger i Ångermanland. En blond jätte av tungviktsformat och raka motsatsen till Sveriges andre guldmedaljör i Garmisch, den lille Erik ”Kiruna-Lasse” Larsson.


1934 hade Elis Wiklund vunnit femmilen vid VM i Sollefteå efter att ha blivit uttagen så sent att man inte hunnit skaffa fram någon vit landslagsdräkt åt honom. Han var nämligen så stor och kraftig att förbundet inte hade någon dräkt som passade åt honom. Man hann heller inte sy upp någon, så han fick åka i sin klubbdräkt och bli världsmästare i den. Sverige vann dubbelt den gången med Nisse Englund (1907-95) från Vittjärv som tvåa.


I Garmisch slog sig Axel Wikström från Skellefteå in mellan de båda och tog silver i den olympiska femmilen. Wikström (1907-76) hade varit med redan i Lake Placid 1932, där han blev tvåa på 18 km efter Sven Utterström. Nu tog han alltså sin andra olympiska silvermedalj.


Utan medalj blev Hjalmar Bergström (1907-2000) från Sandviks IF i västerbottniska Holmsund (ej att förväxla med Owe Thörnqvists omsjungne sotarmästare från Skanör och Falsterbo). Bergström hade tagit tre medaljer vid VM i Innsbruck 1933 (guld i stafett, silver på 18 och brons på 50 km). Efter fjärdeplatsen i Garmsich konstaterade han bara:
- Om jag hade varit ensam svensk hade jag vunnit.


Och hur belönades då de fyra skidhjältarna efter loppet?
Jo, med en segermåltid, bestående av bruna bönor och fläsk, på en restaurang i Garmisch. Där beställde skidbasen Sixtus Jansson dessutom in pilsner till samtliga.


Åtta år tidigare hade truppen stannat i Paris på hemväg från Sankt Moritz. Då hade medaljtrion Särna-Hedlund, Husum-Jonsson och Volger Andersson fått tio kronor var för att gå ut och roa sig. Men de måste vara tillbaka på hotellet klockan sex på kvällen, innan nattlivet började, så de hann inte göra slut på allt.
Hedlund berättade på äldre dagar i en intervju, att han hade köpt en fin klänning till hustrun Anna för pengarna. Men den vågade hon aldrig ha på sig, för hon tyckte den var för djärv att använda i Särna.

2 kommentarer: