ÄVENTYRET MED SKJUTFÖNSTRET

Vad som än händer i England så finns det en sak som alltid är sig lik, nämligen skjutfönstret.

Det handlar om ett arv från drottning Victorias tid, då det krävdes drag i varje rum för att man inte skulle dö av oset från kolbrasan. Av samma anledning hade man heller inga trösklar under dörrarna.

Numera finns trösklar i de flesta hus, men skjutfönstren är fortfarande vanligt förekommande. Möjligen därför att det är en anordning som tillfredsställer engelsmannens krav på krångliga konstruktioner.

Alla som har bott på hotell i gamla hus i Paddington, Notting Hill och Bayswater vet vad det är frågan om. Nämligen ett fönster som är delat horisontellt så att man kan skjuta den nedre halvan uppåt om man vill vädra eller sticka ut huvudet och titta ner på gatan.

Detta kan samtidigt vara förenat med livsfara. Mekanismen styrs nämligen av rep som löper i en trissa och dirigeras av motvikter, dolda inne i fönsterposten. Det händer att sådana rep går av med tiden, och då kan fönstret förvandlas till en giljotin om någon skulle råka titta ut samtidigt.

Nu är det så ställt med vissa av oss människor att antingen är vi väldigt klåfingriga eller så är det helt enkelt så att vi alltid på något sätt fascineras av faran och söker denna, medvetet eller omedvetet.

På något annat sätt kan jag inte förklara mitt beteende.

Varje morgon hissade jag nämligen upp fönstret så långt att jag kunde luta mig ut och titta på den lilla parken nedanför och studera människorna som gick långt där nere på gatan. Sedan vände jag försiktigt huvudet uppåt och betraktade det upphissade fönstrets underkant. 
För att kunna fungera som eggen på en giljotin verkade denna vara i slöaste laget men om repet inne i fönsterposten skulle brista just i detta ögonblick skulle ändå bilan kunna falla med stor kraft.

Varje morgon upprepade jag denna procedur medan jag tänkte på Hasse Alfredsons Lindeman: "På franska revolutionen högg dom huvena av adelsmännen som limpskivor, tjoff, tjoff, tjoff!"
Jag är visserligen ingen adelsman men ändå kändes det på något sätt som att höra historiens vingslag susa genom luften.
Eller kanske var det tanken på att åtminstone rent teoretiskt få sväva mellan liv och död en kort stund varje morgon som var så lockande.
Som bevis på att jag ännu inte är halshuggen vill jag dock anföra att jag efter hemkomsten från England har kunnat skriva dessa rader.