EN ANNORLUNDA JULSAGA

För att rationalisera julklappshanteringen införde jag för flera år sedan traditionen att barnbarn och syskonbarn får 300 kronor var i ett kuvert. Det var väldigt bekvämt så länge man kunde gå in på sitt bankkontor och begära fram sju gånger 300 kronor över disk i nya, ovikta, prydliga hundralappar.

Numera får man som bekant gå till bankomaten för samma tjänst. Men det går inte att ta ut hela beloppet på en gång, för då får man fyra femhundringar och en hundralapp i näven och det kan man ju inte dela upp i sju kuvert.

Alltså ställer man sig i bankomatkön och när det blir dags knappar man in sin kod och begär 300 kronor åt gången för att få ut en ny tvåhundring och en förhoppningsvis inte alltför skrynklig hundring.

När jag hade gjort detta två gånger och stack in mitt kort för tredje gången märkte jag hur folk började muttra och trampa otåligt i kön bakom mig. Förmodligen var det det som gjorde mig så skärrad att jag slog in fel kod. Kortet kom tillbaka ut, men när jag stack in det på nytt och slog in koden svarade bankomaten: Uttag medges ej.

För att lugna folkmassan bakom ryggen tog jag då mitt kort och gick därifrån. En bit bort runt hörnet uppsökte jag stadskärnans andra bankomat. Där var det också kö och nu var det jag som stod och trampade otåligt. 
När det blev min tur gjorde jag om den tidigare proceduren och fick samma svar från den här bankomaten: Uttag medges ej.

Jaha, tänker man då som osäker och ovan bankomatanvändare. Kanske har dom infört någon sorts begränsning av antalet uttag per dygn. Vad vet jag? Annat än att i fråga om bankernas uppfinningsrikedom när det gäller att hålla kunderna borta verkar det inte finnas några begränsningar.

Alltså väntade jag till dagen därpå med att försöka igen. Men vid båda bankomaterna möttes jag av samma besked: Uttag medges ej.

Då lyckades jag leta upp ett bankkontor. Där tog jag en kölapp och satte mig att vänta i 45 minuter innan det blev min tur.

När jag berättade om mitt problem knappade banktjänstemannen in mig i systemet och tittade på sin skärm.

- Du har slagit in fel kod tre gånger, blev beskedet.

När jag protesterade och framhöll att jag vet att jag hade gjort det en gång och kanske möjligen två men absolut inte tre,upplystes jag om att det handlar om tre gånger under kortets livslängd.

- Jaha, sa jag. Vad gör vi då? För här har ni väl inga pengar? Detta är ju bara en bank.

Jag fick då besked att jag skulle få ett nytt kort med posten om tre dagar och att jag kunde använda det gamla för att handla i affärer med så länge.

Jag gick på till min livsmedelsbutik och handlade, varpå jag bad kassörskan runda av beloppet uppåt så att jag fick 600 kronor i näven i fom av två nystrukna tvåhundringar och två nystrukna hundralappar.

- Nej, det kan jag inte styra. Jag får ta dom pengar som kommer ut, sa kassörskan och så fick jag en skrynklig femhundring och en skrynklig hundralapp i stället.

På eftermiddagen gick jag tillbaka till affären och handlade en liten påse karameller som jag betalade med den skrynkliga femhundringen och så fick jag lite växel plus fyra skrynkliga hundringar tillbaka.

Tillsammans med några skrynkliga gamla hundralappar som jag hade liggande hemma hade jag nu fått ihop sju högar med skrynkliga sedlar som jag kunde lägga i kuvert och dela ut som julklappar. 
Men jag undrar om det inte hade varit enklare om jag hade bett om önskelistor och sedan gått och köpt sju olika saker för samma belopp och gett bort i stället.