DEN KAXIGA DVÄRGTAXEN MAX

Förr i tiden fick jag mycket motion när jag var ute och gick med den kaxiga dvärgtaxen Max.

Åtminstone under vår, sommar och höst för då sprang den kaxiga dvärgtaxen Max före och jag efter. Då gällde det att ge allt man hade och inte släppa kopplet hur trött man än var.

Vintertid var det lite lugnare för då kunde det räcka med att sätta klackarna i marken och glida med, hängande i kopplet som en skidtolkande infanterisoldat. Ibland sprutade snön om pjäxorna när man försvann mot skogsbrynet i eleganta slalomsvängar, medan häpna flanörer tittade med undran och skräck efter det egendomliga ekipaget.

Men det var då det. Åren gick och så småningom lugnade den kaxiga dvärgtaxen Max ner sig. Med tilltagande ålder och vishet tycktes han få andra värderingar. Ungdomens raska språngmarscher ersattes först av medelålderns stillsamma promenader och sedan av ålderdomens trötta steg och eftertänksamma grubbel.

När jag då var ute och gick med honom tog sig detta främst uttryck i ett stort antal raster med omsorgsfulla undersökningar av områden där det kunde finnas något för en gammal hund att utforska och fördjupa sig i.

Nu var det i stället jag som började rycka i kopplet när den kaxiga dvärgtaxen Max hade stått och nosat på samma fläck i fem minuter. Ibland kunde det ta en halvtimme att förflytta sig några hundra meter. Nu skulle den kaxiga dvärgtaxen Max nämligen undersöka varenda lyktstolpe, brevlåda, papperskorg, träd, buske, lövhög, rännsten, staketstolpe och avloppsbrunn som passerades samt ibland också en och annan stenmur, sandhög, busshållplats, telefonstolpe och transformatorstation.

Detta utfördes varje dag med en noggrannhet som jag tyckte började gränsa till rent sjuklig fixering.

Men då var det någon som talade om för mig att detta är ett helt normalt beteende hos en hund. Det är nämligen ungefär som när vi människor läser tidningen. Hunden vill veta vad som har hänt i hans område det senaste dygnet, och det tar han reda på med nosen eftersom luktsinnet är det som är mest utvecklat hos honom.

Därför ska man inte rycka i kopplet när hunden står och nosar på en lyktstolpe, för det är som att rycka undan tidningen för en människa som just läser en intressant artikel.