GATUFOTBOLL OCH POLISJAKT

Ljuva femtiotal, del 4
Löpning runt kvarteret var en annan stor sak. Banan gick längs Egersbergsvägen, Resedavägen och Vallmovägen. Kent Tamnhed hade rekordet på 49 sekunder blankt. Vi småkillar var väldigt imponerade. Men när vi mätte upp banan ett par år senare insåg vi att den inte var 400 meter som vi hade trott utan bara någonstans runt 300.

På kvällarna tränade vi långdistanslöpning.  Det kunde bli 15-20 varv runt kvarteret med små ryck här och var. En gång kom polisbilen längs Blekevägen samtidigt som vi gjorde ett ryck uppför Vallmovägen När poliserna fick se ett gäng grabbar kuta iväg i halvmörkret som om blixten slagit ner, satte de fart och körde ikapp oss.

Sanfrid Söderqvist.

I framsätet bredvid föraren satt Sanfrid Söderqvist, fruktad kraftkarl och dubbel Europamästare i brottning. Men om vi trodde att han skulle bli imponerad av att vi tränade löpning tog vi fel.

- Vi är på jakt efter några rymlingar från Gräskärr och signalementet stämmer på er, sa han barskt.

Men när vi hade nekat ihärdigt en stund körde de vidare sedan Sanfrid förmanat oss att ”hålla oss i skinnet” i fortsättningen.

Kurt Ferm.

På gatorna spelade vi fotboll också. I huset snett emot bodde bröderna Roger och Kurt Ferm, som var några år äldre än jag och med tiden blev A-lagsspelare i Oddevold båda två. Kurt gjorde så småningom 243 matcher, nästan alltid som vänsterback, och var under många år given i Oddevolds lag i division två, som då var landets näst högsta serie.

Lasse Pettersson och jag.

Ibland hamnade bollen i någon trädgård och det hände väl att en och annan gren på något fruktträd knäcktes också. Någon ilsken husägare kunde då slå upp fönstret och skrika att det är förbjudet att spela boll på gatan, era lymlar, och nu blir det synd om er för nu har vi ringt polisen.

Då tog vi bollen under armen och sprang upp i något av bergen. Ibland var det falskt alarm, ibland kom en polisbil glidande efter en stund, men jag tror aldrig de lyckades ta oss på bar gärning.

Bertil Hulding.

Ibland ordnades matcher mot andra stadsdelar. Vi som var födda i mitten på 40-talet bildade en klubb som vi kallade Egersbergs IF. Bertil Huldings mamma hade kontakter bland stadens klädeshandlare och ordnade så att vi fick köpa enhetliga skjortor billigt. De var knallröda med långa ärmar, och till det bar vi blå gymnastikbyxor. Vi konstaterade snabbt att vi uppträdde i Helsingborgs IF:s färger, trots att ingen av oss var HIF:are så vitt jag kommer ihåg.

Jag höll på Djurgården, Åke på Gais, Torsten på AIK, Kent på Malmö FF, Leif på Göteborgs-Kamraterna, Rune och Nils-Ove på Norrköping och Morgan på Degerfors.

Vi mötte både Hedegärde och Karlsruhe och en gång cyklade vi till Bohusgården och spelade mot killarna där på en grusplan nedanför höghusen. Men mest mötte vi Jakobsberg med bröderna Kurt och Lasse Stenevi i laget. Liksom blivande vykortssamlaren Jan Aronsson och hans bror Bosse. För det mesta höll vi till på ängarna strax hitom Blekets skola, ungefär där Vesslevägen svänger in till höger i dag. Ibland vann vi, ibland förlorade vi.

Fortsättning följer.

Detta var ett utdrag ur ett av de tolv kapitlen i min bok Alfabilder, raketost och rock´n ´roll. Den är nu slutsåld på förlaget men jag har fortfarande ett antal exemplar kvar till försäljning om någon är intresserad. I så fall kan man kontakta mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com Boken kostar 220 kronor.