Ljuva femtiotal, del 7
När det blev sommar ordnade vi en stavhoppsbana med sågspån att landa i på ängen nedanför lilla berget. Sågspånet stal vi från olika källare, där det lagrades för att användas som bränsle i värmepannorna. Det fastnade i kläderna och spreds över området, både ute och inomhus, till våra mödrars förtvivlan. Stavarna högg vi i skogen och yxade till så de passade. Bra på att leta upp fina stavar och även på att hoppa var bröderna Nils-Ove och Morgan Pettersson.
När det blev sommar ordnade vi en stavhoppsbana med sågspån att landa i på ängen nedanför lilla berget. Sågspånet stal vi från olika källare, där det lagrades för att användas som bränsle i värmepannorna. Det fastnade i kläderna och spreds över området, både ute och inomhus, till våra mödrars förtvivlan. Stavarna högg vi i skogen och yxade till så de passade. Bra på att leta upp fina stavar och även på att hoppa var bröderna Nils-Ove och Morgan Pettersson.
Så småningom vågade vi
oss ner till Rimnersvallen och fick hoppa med stålstav och då blev
resultaten bättre. Jag minns att jag hade ett ”pers” på 2.30
som jag tyckte var oerhört högt när jag var i 12-årsåldern. Då
var världsrekordet i höjdhopp 2.12. Men efter några år kom
världseliten i kapp. Och numera får man inte ens medalj i höjdhopp
vid de stora mästerskapen på mitt stavresultat.
Under ett par år under
andra halvan av 50-talet var Rimnersvallen vår ungdomsgård. Ledarna
och de äldre aktiva i IK Orient var våra fritidsledare.
Sprinten Gösta Andersson
lärde oss gräva startgropar som man gjorde i kolstybben på den
tiden. Höjdhopparen Stig Andersson tog ibland paus i den egna
träningen och sänkte ribban till höjder där vi småkillar kunde
vara med och få instruktioner. När man fick beröm av Stig rodnade
man av lycka. Vi visste att han hade tagit 2.05 med dykstil och var
bland de allra bästa i landet.
Bland ledarna fanns Allan
Fredgren, som också var starter på tävlingarna med ollonpistol och
vit rock så han såg ut som en varm korv-gubbe. Där fanns Folke Ek
och där fanns Frank som bodde på Linnégatan en bit därifrån och
nästan alltid var på plats och hjälpte oss småkillar med lite av
varje.
Ett tag var vi också
trogna åskådare på tävlingarna. En av favoriterna hette Kurt
Forshäger, som brukade vinna långdistansloppen i västsvensk
konkurrens. Och så hejade vi lite extra på Janne Johansson som
alltid var med i tätstriden i ungdomsloppen.
Fortsättning följer.
Detta var ett utdrag ur
ett av de tolv kapitlen i min bok Alfabilder, raketost och rock´n
´roll. Den är nu slutsåld på förlaget men jag har fortfarande
ett antal exemplar kvar till försäljning om någon är intresserad.
I så fall kan man kontakta mig på 0522-10599 eller
gujohans@telia.com
Pris 220 kronor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar