Ljuva femtiotal, del 8
Ett annat kärt tillhåll var Wennergrens damm nedanför Sockertoppen. Där fångade vi ödlor och grodyngel i glasburkar bland näckrosorna på somrarna och åkte skridskor på vintrarna.
Ett annat kärt tillhåll var Wennergrens damm nedanför Sockertoppen. Där fångade vi ödlor och grodyngel i glasburkar bland näckrosorna på somrarna och åkte skridskor på vintrarna.
På ängen nedanför
spelade vi en-mål. För det mesta var det jag och bröderna Åke och
Torsten Johansson och Kent med samma efternamn i huset bredvid dem.
Vi höll till på en gräsplätt nära en inhägnad där Backmans
hästar gick och betade. När bollen hamnade i hagen väntade man
tills hästarna var så långt bort som möjligt innan man vågade
krypa under stängslet och hämta den.
När området bebyggdes
några år in på 50-talet fylldes dammen igen och blev grusplan med
två fotbollsmål. Men där rådde egna regler och lite speciella
förhållanden. Tre hörnor blev en straff och offside ”tog vi inte
på”.
Och Leif Jonsson, som
kallades ”Jompa”, var specialist på att springa upp på den
lilla bergknalle som stack in på planen och skicka iväg stenhårda
tåpajar i bortre krysset.
Målen står kvar än i
dag, om det nu är de samma. Men där verkar inte ha spelats någon
match på länge.
Detta var ett utdrag ur
ett av de tolv kapitlen i min bok Alfabilder, raketost och rock´n
´roll. Den är nu slutsåld på förlaget men jag har fortfarande
ett antal exemplar kvar till försäljning om någon är intresserad.
I så fall kan man kontakta mig på 0522-10599 eller
gujohans@telia.com
Pris 220 kronor.
Heja Gunnar. Jag kommer ihåg "Wennergren" där vi åkte skridskor och har alltid undrat varför dammen kallades så. Innan husen på Sockertoppen byggdes åkte vi på pappskivor på vintrarna eftersom det var backigt och bra att åka. Hälsningar Jan Aronson
SvaraRadera