DEN HALTANDE MÅNGKAMPAREN

Skador är alla elitidrottares förbannelse, speciellt när de inträffar strax före årets viktigaste tävling.

Denna gamla sanning bekräftades med fruktansvärd kraft när det drog ihop sig till giganternas kamp på landet, alltså den traditionella mångkampen mellan kåsören och redaktör S.

Dagen före utsatt tävlingsdatum vaknade nämligen kåsören med en icke oansenlig smärta på insidan av höger knä, förmodligen orsakad av en kombinerad gång- och löprunda på backiga skogsstigar med ett par gamla utslitna skor utan ordentliga hålfotsinlägg.

Det går nog över om jag rör på mig lite, tänkte kåsören och tog fram gräsklipparen. Men efter att han kört denna över gräsmattan i en halvtimme högg det plötsligt till i knäet så han knappt kunde gå.

Nu återstod mindre än ett halvt dygn till årets match, men att lämna återbud till ett sådant evenemang fanns naturligtvis inte på kartan. Ej heller vågade han ta någon värktablett för den händelse det skulle bli dopingkontroll i samband med tävlingen.

Lyckligtvis hade han redan tidigare hunnit köra med grästrimmer och kratta manegen någorlunda fri från tallkottar på den arena framför hans sommarstuga där första grenen, pilkastning, skulle äga rum

När den stora dagen var inne anlände redaktör S och inledde med att anmärka på att det var dåligt krattat eftersom det låg en del tallkottar kvar på marken.

– Dom har kommit under natten så dom har jag inte hunnit få bort, sa kåsören. Och jag har haft annat att tänka på. Jag har ont i knäet så jag knappt kan gå.

Redaktör S verkade dock inte ta detta riktigt på allvar. När piltavlan var upphängd på trädet och kåsören haltade fram för att inta fördigställning, utbrast han nämligen:

– Var det inte en gammal kung som kallades den halte och lytte?

– Tack för det, sa kåsören. Det var exakt den tändvätska jag behövde.

Fortsättning följer.