-Nu när jag ska gå bort
vill jag lätta mitt samvete. Det var jag som stal obligationerna. Jag samarbetade också i hemlighet med vår värste konkurrent i
många stora affärer. Och jag har länge haft ett förhållande med
din hustru.
Kompanjonen smålog
stilla.
-Jag vet allt det där, sa
han. Det är därför jag har gett dig arsenik.
Karlsson hade levt ett
händelserikt liv, men nu hade han blivit frälst och vittnade i
församlingen. Syndabekännelsen var lång. Den upptog både superi,
slagsmål, kortspel och skumma affärer. Slutligen kom han till
sina fruntimmershistorier.
Då reste sig en liten dam
och trippade mot utgången. Karlsson ropade efter henne:
-Sitt ner. Jag tänker
inte nämna några namn.
En av de kvinnliga
anställda lade sig i nervositeten på rygg i stället.
-Vänd på dig, viskade
hennes kvinnliga kollega som låg bredvid. Det är ett bankrån och
ingen firmafest.
Den gamle översten
passerade lille Pelle som stod och stampade i en vattenpöl.
-Inte ska du plaska så
där, min lille vän, sa översten. Du kan ju bli våt om fötterna.
-Håll säften, ävla
beväring!
Fadern ville lära sin son
att tala hyfsat. I synnerhet var det två ord som sonen använde
ideligen och som störde honom.
-Lyssna noga nu, sa
fadern. Om du vill göra din pappa riktigt glad så ska du sluta
använda två ord. Det ena är skithäftigt och det andra är asfräckt.
-Okej farsan. Vilka är
dom två orden?
Överstinnan ringde efter
en snickare eftersom skafferidörren hade slagit sig och behövde
hyvlas av. Snickaren anlände till våningen och sa:
-Jaha, tanten. Vilken dörr
är det fråga om?
Överstinnan mönstrade
snickaren genom lornjetten och sa strängt:
-Man brukar kalla mig
överstinnan!
-Ja, sa snickaren. Är det
inte fan vad folkhumorn är grym. Mig brukar dom kalla Knickedicken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar