NÄR PANSARGENERALEN BOMMADE

Modern femkamp var i många år den verkliga svenskgrenen. Den kom med på OS-programmet i Stockholm 1912, och i de tre första spelen lade Sverige beslag på alla tre medaljerna. I Stockholm till och med sex av de sju första platserna.

Men den som gick till historien var amerikanen som sprängde sig in i det svenska blocket och kom femma. Han hette George S Patton och blev så småningom mera känd som pansargeneral i andra världskriget.

Till saken hör att Patton ansåg sig ha blivit lurad på en medalj i Stockholm efter att ha råkat ut för en malör i skjutmomentet. Men han hade sig själv att skylla. Den blivande pansargeneralen tyckte nämligen att man borde använda ett militärt vapen och sköt med en betydligt mer grovkalibrig pistol än övriga deltagare.

Pattons grövre ammunition trasade sönder tavlans mittpunkt och det gick inte att avgöra hur många träffar han hade. Han tilldömdes en bom, trots att medtävlarna ansåg att samtliga skott träffat prick. Därmed blev han inte bättre än 21:e man i skyttet och det förstörde hans medaljchanser.

Trettio år senare ledde Patton amerikanska pansartrupper i Nordafrika, var med om landstigningen i Italien och utmärkte sig som en av de främsta befälhavarna efter invasionen i Normandie. Han blev känd för sin tuffa stil och sina kontroverser med politiker, vilket ledde till färgstarka men mindre välbetänkta uttalanden i pressen.

Hans soldater avgudade honom. ”Vi skulle ha följt honom till helvetet och tillbaka”, var ett ofta återkommande citat. Patton var en handlingens man, och hans eget favorituttryck lär ha varit: ”Ingen jävel har någonsin tagit ett bra beslut i en snurrfåtölj”.

I november 1945, ett halvår efter krigsslutet, besökte han åter Sverige, inbjuden av den svenska regeringen. Han åt middag med arméchefen Archibald Douglas och lär även ha gjort ett informellt besök hos Gustav V på Tullgarn.

Men höjdpunkten för Patton torde ha varit träffen med det svenska femkampslaget från 1912.

Det berättas om en glad kväll på Grand Hotel med många utbringade skålar. Fram på småtimmarna plockades pistoler fram och man beslöt anordna en ”omskjutning” av OS-tävlingen. Patton blev tvåa och uppgavs ha varit mycket nöjd när han fick med sig den nya måltavlan som minne av den glada tillställningen.

Han återvände till Tyskland, och en månad efter Sverigebesöket omkom han i en bilolycka i närheten av Heidelberg.

För svensk del har den moderna femkampen gett följande osannolika medaljskörd i OS-historien: 9 guld, 6 silver, 4 brons.

Men det var länge sedan. Den senaste medaljen kom i Los Angeles 1984 då Svante Rasmusson tog silver.

Dessförinnan hade det blivit guld i de fem första OS-femkamperna.

Stockolm 1912: Gösta Lilliehöök.
Amsterdam 1920: Gustaf Dyrssen.
Paris 1924: Bo Lindman.
Amsterdam 1928: Sven Thofeldt.
Los Angeles 1932: Johan Gabriel Oxenstierna.
I Berlin 1936 bröts sviten genom tysk seger och bara fjärde plats för bäste svensken Sven Thofeldt.

Men 1948 i London blev det svenskt igen genom William Grut. Han utsågs dessutom av den engelska pressen till hela spelens bäste idrottsman, vilket kanske inte var så konstigt tre år efter krigsslutet.

Ytterligare tre svenska guld följde, Lasse Hall i Helsingfors 1952 och Melbourne 1956 samt Björn Ferm i Mexico City 1968.

Men sedan Svante Rasmussons silver i Los Angeles 1984 har det alltså inte blivit en enda svensk medalj. Och inte blir det någon i år heller.