VA, ÄR DET REDAN SLUT?

OS är över för den här gången och abstinensen sprider sig i kroppen på oss som har blivit beroende av vårt dagliga intag av vattenpolo, värjfäktning. simhopp och släggkastning för damer.

Hur ska man nu klara tillvaron utan velodromcykel, luftgevärsskytte, hästdressyr och grekisk-romersk brottning?

Hur ska man fylla tomrummet efter all beachvolleyboll, diskuskastning, barrgymnastik och finnjollesegling?

Är livet verkligen värt att leva utan lerduveskytte, trestegshopp, hinderlöpning och tyngdlyftning för damer?

Finns det egentligen något att glädjas åt nu när all kanotslalom, landhockey, fristilsbrottning och konstsimning har tagits ifrån oss?
Och hur ska man få dagen att gå utan hästhoppning, spjutkastning, 400 meter häck och modern femkamp med springskytte?

Vad ska man nu beklaga sig över eller känna rättmätig vrede och bitterhet inför, när man inte har några felaktiga målkameror i triathlon eller bortdömda svenska brottare att svära över?

Och hur ska man kunna somna på nätterna utan några hårda taekwondosparkar mot revbenen eller ett par rejäla dagsedlar från ukrainska tungviktsboxare?

Och var ska vi nu inta våra pizzor, hamburgare och micrade snabbmatsportioner när det inte händer något i teven eller datorn?

Snart får man väl börja äta i köket igen.

Min kompis Berra har dock fått andra problem för det har börjar ringa i hans telefon. Den har varit nästan helt tyst under hela OS, men nu är det full fart på folk som vill köpa bil av honom igen. Han har lovat att avslöja fler detaljer senare i veckan, så jag återkommer i ämnet.