NÄR SVERIGE FICK FÄRG-TV

Sitter i den lilla stugan vid havet och läser tidningen Se från 1968.
I nummer 43 hittar jag en text som avslöjar att det var det här året som svenska folket fick färg-tv i den tidens enda tv-kanal.

Om detta skriver Gits Olsson under vinjetten Mummel i kön längst bak i tidningen:

”Även jag har köpt färg-TV. Svensk färg-TV är toppen, kanske främst därför att man slipper att jäklas med Del Monte tomatsås.

Det var ju så att man bodde några månader i USA i våras och glodde på färg-TV i en liten stad i Vilda Västern. Man hade aldrig sett färg-TV förr och var helt tagen av fenomenet. Visserligen var det lite svårt med gruppbilderna, därför att gubben till vänster var blå i ansiktet medan gubben längst till höger var gul som en kines, men eftersom det fanns flera programkanaler att välja på, kunde man eliminera obehaget genom att koncentrera sig på gruppbilder av kineser.

I en utsändning från New York förekom Gunnar Myrdal i en intervju. Han hade grönt hår och det klädde honom.

Så småningom lärde vi oss behärska de fyra knappar med vilka man komponerade sin färgbild på den amerikanska mottagaren. Vi kom så långt att även kineserna blev mänskliga.

Det enda vi aldrig klarade var Del Monte tomatsås,vilken förekom i en reklamsnutt som vevades ett par gånger i timmen, Inte annat än jag kan förstå ska tomatsås vara röd, men den sås som rann som en mäktig lavaström över vår bildruta två gånger i timmen var ibland svart, ibland chokladbrun, ibland gredelin, ibland blå. Vi köpte en burk Del Monte i snabbköpet och öppnade för att kolla saken. Jo, Del Monte var röd i det privata. Men vi lyckades aldrig få den röd i TV under de tre månader vi ansträngde oss.

Färgen i TV satte sina spår i programgruppernas arbete. Mannen som läste väderleksutsikterna på kanalen från Denver hade aldrig lyckats komma över det här med färg. Weatherman Bowman hette karln, en liten prick med stor kran och en fruktansvärt bräkande västerndialekt.

Liksom meteorologerna i svensk TV ritade han kartor. Men han nöjde sig inte med att rita, han färglade dem också. Han målade molnbankar, han målade skyfall, han målade blixtrande röda åskfronter och ibland när han var inspirerad höll han på i evigheter.

Alldeles utmattad kastade han sedan pastellkritorna ifrån sig och flämtade:

-Ja gott folk, där har ni vädret för i morgon som meteorologerna har räknat ut det.
Sen tog han två steg närmare kameran, viskade till tittarna och sa:
-Men oss emellan sagt så blir det inte alls så vackert i morron. Mitt knä värker så att det blir storm och regn.

Vi undrade länge varför TV-bolaget lät väderkillen hållas. ända tills en granne avslöjade saken. Weatherman Bowmans väderkartor skickades direkt från studion i Denver till en konsthandel om hörnet, där de försåldes som konstverk för priser mellan 50 och 200 dollar!”

Sådana historier kan man få sitta och läsa i sin sommarstuga om man har sparat tidningen Se från 1968.
Och under vinjetten ”Har ni hört den här?” hittar jag följande historia:

Jag fortsätter läsa och återkommer med en ny rapport.