måndag 1 juli 2013

SVERIGES TRANSSIBIRISKA JÄRNVÄG

En sommar åkte jag Inlandsbanan från Kristinehamn till Gällivare. Varje år vid den här tiden kommer minnesbilderna tillbaka, trots att det är ett tag sedan.


På den tiden lanserades Inlandsbanan som Sveriges transsibiriska järnväg. Det lät ju intressant, men det blev lite jobbigt när man kom hem för då fick man en massa konstiga frågor.
-Hur var det i Vladivostock? undrade någon.
-Var ni inne i Kina också? ville en annan veta.
-Fanns det KGB-agenter på tåget? frågade en tredje.


Nej det gjorde det inte. Men jag minns att där fanns många intressanta människor att studera. Alltifrån gamla tanter med ryggsäckar nästan större än de själva till tonåringar i vildmarksjackor och stora rallarhattar.
Där fanns tyskar med tre kameror runt halsen och sällsynta fågelägg i blick.
Där fanns familjer med små barn som bara ropade efter glass mil efter mil genom den lappländska ödemarken.
Och där fanns små kostymklädda japaner som satt raka i ryggen och oavbrutet tittade ut på landskapet som om de var rädda att missa något om de tittade bort i fem sekunder.


Ungdomar med rakade huvuden och breda hängslen lade upp sina marschkängor på sätet mitt emot och inledde dagens toalettbestyr med att luta sig tillbaka och raka sig med slidkniven, medan enstaka exemplar av ortsbefolkningen som bara åkte korta sträckor fundersamt betraktade alla dessa underliga människor som gästade deras hembygd.
Fortsättning följer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar