LIVET PÅ EN PINNE

I slutskedet av andra världskriget bytte en del nazister på västfronten om till amerikansk uniform och försökte på det viset nästla sig in bland fienden och sabotera den amerikanska framryckningen. Det hände att pansargeneralen Patton och hans män upptäckte officerare i den egna arméns kläder men med skorrande r och misstänkta sje-ljud i talet.

Det gick så långt att man till slut kunde ställa till med förhör även med amerikanska soldater som pratade lite sluddrigt eller svävade på målet. Det kunde ju vara tyskar som varit i USA före kriget och lärt sig prata med nästan felfri accent.

Det där förekom ofta i krigsfilmer på 50-talet och slutade alltid med att någon amerikan ställde frågor i stil med:
Hur många spelare ingår i ett baseball-lag?
Vem är pitcher i New York Yankees?
Eller:
Hur många home-runs gjorde Babe Ruth 1924?

Svaret kom för det mesta på stört, men den som stakade sig kunde bli nedskjuten på fläcken.

Är man amerikan så kan man nämligen sin baseballhistoria. Och kan man den inte så får man skylla sig själv för då är det inte mycket att spara på, tycktes moralen i dessa berättelser vara.
Av detta skulle man också kunna dra slutsatsen att alla tyska nazister och infiltratörer borde ha lärt sig den amerikanska baseballhistorien utantill, men det kanske de inte fattade förrän det var för sent.
Själv har jag fattat så mycket som att baseball är någonting näst intill heligt i USA. Det är svårt att säga vad det finns för motsvarighet i andra länder, för om det ska användas för att avslöja infiltratörer bör det ju handla om sporter som fienden inte kan tänkas ägna det ringaste intresse åt.

England har förstås sin evinnerliga cricket. I Frankrike skulle man kanske kunna tänka sig boule, i Indien landhockey, i Japan sumobrottning och i Spanien tjurfäktning.

Det närmaste man kan komma något liknande i Sverige skulle väl vara bandy, en gammal fin sport för riktiga lirare och med ett kulturarv som förvaltats i generationer.

Men jag vet inte om jag skulle vilja stå inför en exekutionspatrull och veta att livet hänger på om man kan svara på vilket lag som blev svenska mästare i bandy 1962, vem som stod i mål för Skutskär vintern 1973 eller hur många mål ”Pinnen” Ramström gjorde i SM-finalen 1988.

Där skulle man kunna snacka om att livet hänger på en pinne.

Vid närmare eftertanke har man ju hört talas om enstaka svenska medborgare som hamnade i nazi-Tyskland under kriget och klarade sig när de allierade kom genom att säga sjuhundrasjuttiosjutusensjuhundrasjuttiosju.

Detta tål att tänkas på en stund. Fortsättning följer senare i veckan.