ETT RASANDE RINGANDE

Berra hade fått ett antal telefonsamtal från folk som frågade vad det var för ras.
Först förstod han ingenting, men efter ett tag insåg han att det var personer som ringde fel och trodde att de hade kommit till någon som hade annonserat ut hundvalpar.

Därför svarade han nu artigt en stund att det var fel nummer, men ju fler hundvalpsspekulanter som skällde ut honom, desto argare blev han.

Och när han för cirka tjugofjärde gången fick frågan vad det var för ras svarade han:
– Det är ingen ras alls. Det är rus. Eller rättare sagt russ.
– Russ? sa en tant i telefonen och lät uppriktigt förvånad.
– Ja, sa Berra. Små hästar.
– Jag vill ha en hundvalp, sa tanten.
– Då ska du väl inte ringa hit, sa Berra. Här har vi bara hästvalpar.

– Hästvalpar? sa tanten,

– Ja, sa Berra. Men det blir riktiga travhästar av dom så småningom.
– Men ni sa ju nyss att det var russ, sa tanten. Det är ju såna där små från Gotland.
– Ja, men dom växer ju, sa Berra.
– Hur gå det till? sa tanten.
– Vi vattnar dom, sa Berra.
– Det går väl inte, sa tanten.
– Har du aldrig hört talas om att man vattnar höstarna, sa Berra.
– Jo, men inte så att dom växer, sa tanten.
– Dom här gör det i alla fall, sa Berra.
– Det går väl inte, sa tanten. Det är ju en särskild ras.
– Apropå ras så såg jag att börsen har gått ner i dag, sa Berra.
– Och vad har det med det här att göra? sa tanten.
– Tja, sa Berra. Börs och russ kan väl gå på ett ut. Det rimmar ju nästan också.
– Ni måste vara galen, sa tanten och la på.

Nästa samtal kom från en högdragen man som lät ungefär som P G Gyllenhammar på rösten.

– Jag är inte intresserad om det inte är renrasiga bundar, sa han.
– Inga problem, sa Berra. Det här är äkta arier.
– Airdaleterrier? sa han som lät som Gyllenhammar.
– Det vet jag inget om, sa Berra. Jag är ingen rasbiolog. Då får du ringa Liston..
– Liston? sa Gyllenhammar.
– Ja, sa Berra. Den där gamle fotbollstränaren som sa att han hade ett ariskt lag när han tränade Västerås SK. Inte boxaren alltså, han är död. Han dog med handskarna på.

– Nu får det vara nog med struntprat, sa Gyllenhammar och skärpte tonen.

– Ja, sa Berra. Du har nog rätt. När jag tänker närmare efter var det nog så att han dog av en överdos.
– Det verkar som om ni har tagit en också, sa Gyllenhammar.
– Kanske det, sa Berra. Men jag har en jävla snärtig högerkrok, så passa dig för att vara uppkäftig.
– Sånt här finner jag mig inte i. sa Gyllenhammar.
– Inte jag heller, sa Berar. Passa dig så jag inte spårar samtalet och åker hem till dig och nitar dig.
Men då hade Gyllenhammar redan lagt på.

Sedan ringde ännu en man och undrade vad det var för ras.

– Vad är det för ras på dig själv? sa Berra.
– På mig? sa mannen.
– Ja, sa Berra. Är du renrasig? Vet du var dina förfäder kommer ifrån?
– Tja, sa mannen. Farsan är från Vetlanda.
– Smålänning alltså, sa Berra. Kallar du det renrasigt?
– Och morsan är från Tidaholm, sa mannen.
– Därifrån har det ju aldrig kommit nåt klokt, sa Berra.
– Du är inte lite fräck du, sa mannen.
– Nä, men jag är ganska käck ibland, sa Berra.
– Och när skulle det vara? sa mannen.
– När jag får vara i fred för tokiga rasbiolger, sa Berra och la på luren.
Trots det låter han hälsa att han gärna tar emot fler telefonsamtal, nu när han har lärt sig hur det här ska skötas.