SJU SJUNGANDE SJÖMÄN

Det sägs att det säkraste sättet att visa att man var svensk om man hade råkat hamna i Tyskland under andra världskrigets slutskede var att använda sje-ljudet.

 

Om man blev tillfångatagen av de framryckande amerikanska trupperna kunde man bevisa att man inte var tysk genom att säga sjuhundrasjuttiosjutusensjuhundrasjuttiosju med korrekt svenskt uttal, för det skulle ingen tysk inföding ha klarat utan att avslöja sin nationalitet.
Det kunde också gå bra med Sju sjungande sjömän på skeppet Shanghai.
Eller:
Sju sköna sjuksköterskor sköljde stjärten med champagne.

Men ingen regel utan undantag. Sje-ljudet är nämligen ingen bombsäker livförsäkring för alla svenskar. Själv gjorde jag till exempel lumpen ihop med en man från en ö i Göteborgs skärgård som sa tjutbana och tjusovare och ville ha tjuts till stan ibland.

– Nä, ska vi ut och tjuta nu igen, kunde han sucka när det stod skjutning på dagschemat.
Den mannen skulle aldrig ha klarat andra världskrigets slutskede om han befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle.

Och för att ytterligare komplicera bilden fanns där en annan man på samma kompani från en annan ö i Göteborgs skärgård med ett aningen avvikande uttal. Han sa nämligen skutning och skömän och skimpanser och var ibland inlagd på skukan.

– Du Johansson, som ska ner till stan, kan väl gå in på bolaget och köpa en skuttifemma åt mig, kunde han säga.

Den mannen skulle säkert också ha förbryllat de framryckande styrkorna om han fallit i de allierades händer under andra världskrigets slutskede.