KNOCK OUT PÅ VERANDAN

Sitter på verandan i  den lilla stugan vid havet och läser. Ute skiner solen, himlen är blå och fåglarna kvittrar i buskar och träd. Dörren står på vid gavel och en lätt bris sprider svalka över nejden. Allt andas frid och idyll.

Plötsligt viner det till i luften. En skarp knall bryter tystnaden i den lilla stugan, följd av en dov duns.

- Hjälp, jag är beskjuten, tänker jag hastigt och är nära att kasta mig ner på golvet.

Men där är redan upptaget. Mitt på golvet sitter nämligen en liten fågel och ser både häpen och omtumlad ut på samma gång.

Uppenbarligen har den kommit in genom den öppna dörren och flugit rakt emot en fönsterruta från insidan och knockat sig själv.

Detta har jag upplevt tidigare, tänker jag och det har jag också för det är inte första gången fåglar förirrar sig in i stugan.

Men efter att ha tittat närmare på den lilla fågeln inser jag också att jag en gång har sett samma omtöcknade blick och förvånade uttryck i ett mänskligt ansikte.

Det var i Köpenhamn i slutet på 80-talet. Då satt jag på första raden vid ringside och höll på att få europamästaren Alfredo Evangelista i knäet när han knockades av Lillen Eklund i sjunde ronden. Evangelista blev sittande mellan repen på kanten av ringen och för en kort stund hade jag ögonkontakt med honom på ett par meters håll. Det var en exakt likadan blick som nu syns i ögonen på den lilla fågeln.

Men i motsats till Evangelista reser sig fågeln innan någon har hunnit räkna till tio. Själv ställer jag mig upp och pekar mot dörren. 
- Den vägen är det, hör jag mig själv säga och så flyger den lilla fågeln ut ur stugan samma väg som den kommit.