Sedan tog han upp en liten
svart anteckningsbok och frågade vad jag och övriga
sportmedarbetare hette.
Det var Torsten Tegnér,
legendarisk krönikör i Idrottsbladet.
Det skulle bli landskamp i
friidrott mellan Sverige och Norge på Rimnersvallen. En stor del av
den svenska sportjournalisteliten fanns också på plats, däribland
signaturen ”T.T.”.
Torsten Tegnér var vid
den här tiden nästan 80 år gammal, han fyllde senare på året.
Han var son till Alice Tegnér, vår stora barnviseförfattare, och
sonsons son till skalden och biskopen Esaias Tegnér.
Idrottsbladet var hans
livsverk. Han hade köpt tidningen 1915 och skrev krönikor i stort
sett fram till sin död 1977.
Hans penna var både
älskad och fruktad. Hans krönikor genomsyrades inte enbart av
idrott utan också av humanism och rättspatos. Men den som kom i
onåd hos honom hade det inte lätt. I många år låg han i fejd med
fotbollens förbundsordförande Anton Johansson och det sägs att han
i stort sett förföljde honom ner i graven.
Jag var ensam på
sportredaktionen den här eftermiddagen, några dagar före
landskampen. Jag talade om för TT att sportchefen hette Lennart
Floodberg, att jag hette Gunnar Johansson och att vi dessutom hade en
halvtidstjänst som innehades av Jan Gerd.
TT lyssnade allvarligt
medan jag stavade mina kollegers namn, och så skrev han ner dem i
sin lilla anteckningsbok. Sedan förklarade han att han under sina
resor försökte besöka samtliga sportredaktioner i landet och hålla
sig à jour med vilka medarbetarna var.
Dagen därpå mötte jag
honom ute på gatan när jag var på väg till tidningen. Han stod
intill den vita träsoffan högst upp i hotell Carlias gamla trappa på
andra sidan gatan med en cigarr i handen. Själv var jag 24 år och
visste knappt om jag skulle våga heja på honom och ännu mindre
säga du till legendaren.
Men TT vinkade med hela
armen och klev rakt över gatan när han såg mig. Sedan berättade
han att han just hade avslutat dagens krönika som han i vanlig
ordning skrivit för hand liggande i sängen.
När han såg att jag
sneglade lite förvånat på cigarren i renlevnadsprofetens ena näve,
sa han att han tyckte om doften och smaken men att han naturligtvis
aldrig drog halsbloss.
Sedan följde han med upp
på sportredaktionen, varpå Lennart Floodberg organiserade en liten
rundvandring på tidningen. I den deltog även redaktionssekreteraren
Wilhelm Hansson och faktorn Tore Edhagen, den sistnämnde
bandyspelare i Uppsala i sin ungdom och med flera gemensamma bekanta
till Tegnér. TT var stor bandyvän och hade till och med blivit
svensk mästare med AIK två gånger i början på seklet.
Den lilla guideturen
avslutades i korridoren utanför kassaavdelningen på våningsplan
två med att TT. frågade om någon av oss kunde gissa hur gammal han
var och att den som kom närmast skulle få en krona.
Jag minns inte vad jag
drog till med för ålder. Men jag kommer ihåg att Lennart Floodberg
prickade in det rätta årtalet, varpå TT tog upp en blank enkrona
ur fickan och överräckte till sportchefen med orden:
– Unge man, kronan är
din!
TT stannade några dagar i
Uddevalla och bör väl ha skrivit en del om staden i Idrottsbladet.
Men jag minns egentligen bara att han berömde Rimnersvallen som en
mycket vacker och naturskönt belägen arena. Enda skönhetsfläcken
ansåg han vara den stora skylten med ölreklam på bergssidan. Där
stod det nämligen ”Pripps Femett – skummande friskt” med
gigantiska bokstäver vid den här tiden.
TORSTEN TEGNÉR
Torsten Tegnér
(1888-1977) var i sin ungdom en framgångsrik allroundidrottsman. I
bandy blev han svensk mästare med AIK 1909 och 1914. Han tävlade
också i friidrott, gång och orientering. Dessutom blev han
Europamästare i ishockey 1923, då han egentligen var lagledare men
på grund av sina bandymeriter fick hoppa in i slutminuterna vid
ställningen 8-0 till Sverige i en match mot Belgien i Antwerpen.
Ännu ett landskampsminne följer i morgon.
Ännu ett landskampsminne följer i morgon.
Tac Gunnar. En härlig läsning, ja ibland undrar jag om det inte var bättre förr Hälsningar Bengt
SvaraRadera