NÄR UNGE RICKY LOVADE REKORD

I dag är det exakt femtio år sedan friidrottslandskampen mellan Sverige och Norge inleddes på Rimnersvallen i Uddevalla. Det skedde fredagen den 28 juni 1968.

En av flera svenska grensegrar togs i kula, där det blev trefaldigt genom Thord Carlsson, Bengt Bendéus och unge Ricky Bruch, samtliga på en bra bit över 18 meter vilket var ovanligt av svenskar på den tiden.

20-årige Ricky Bruch stöter kula i landskampen på Rimnersvallen 1968.

Ricky Bruch var i första hand diskuskastare, och den grenen vann han på 59,06. Något kast över den tidens ”drömgräns” 60 meter fick Uddevallapubliken alltså inte se, trots att Ricky ett par dagar tidigare tagit mig i hand och ”med hundraprocentig säkerhet” lovat att slå sitt svenska rekord på 61,08. Hur man nu kan lova något sådant.

Men det var vid den här tiden som Ricky började tala om för alla att han var störst, bäst och vackrast och både skulle sätta världsrekord och vinna olympiskt guld.

Ricky Bruch överst på prispallen efter diskuskastningen tillsammans med tvåan Lasse Haglund.

Ricky Bruch uppträdde vid den här tiden ständigt i heltäckande mörka trikåer. Många trodde att det ingick i hans allmänna spexande. Men flera år senare avslöjade han att det var för att dölja de utslag han fått på benen av sitt experimenterande med piller och sprutor. Och det var han inte ensam om i det gränsland mellan tillåtet och otillåtet som rådde innan idrotten fick klara regler på det här området i mitten på 70-talet.

Men han ställde villigt upp på intervjuer och visade inga som helst divalater i samband med landskampen i Uddevalla 1968. Han svarade visserligen skrävlande och till synes självsäkert på frågor men ändå vänligt och med glimten i ögat.

Vid en Orientgala ett par år senare gick det inte lika lätt. Då pekade han på halsen och rosslade någonting om att han hade tappat rösten när jag försökte få ett snack med honom. Sedan gick han och satte sig på en bänk under läktaren och pratade glatt med ett par friidrottstjejer.

Men efter tävlingen var han på bättre humör. När fotografen Kjell Ahlén och jag bad honom lyfta upp unge hinderlöparen Hans-Erik Svensson från IK Favör i Bengtsfors för en bild, tog han honom på en hand och hivade upp honom i luften. Men när Kjell bad honom göra om det svarade han:

– Nej, du får bara ett försök.

Det blev en bild i tidningen ändå.

Ricky kom tillbaka till Uddevalla flera gånger. Han drog alltid mycket folk till IK Orients galor – och fick betalt därefter.

En gång i början på 70-talet var jag vittne till hur han hämtade ut gaget i ett omklädningsrum på Rimnersvallen. Han hade före tävlingen, enligt Orientkassören Said Jakobsson, fått välja på en fast summa (jag tror det var 2 000 kronor) eller en krona per betalande åskådare. Han valde ”fast pris”. När han sedan fick höra publiksiffran på cirka 3 500 betalande, ändrade han sig – och fick som han ville. Stig Andersson och de andra Orientledarna tyckte väl att han var värd det och ville att han skulle komma igen.

I mer än tjugo år var Ricky Bruch hett stoff på löpsedlar och förstasidor. Han tog ett OS-brons, två EM-medaljer, höll ett tag världsrekordet och kastade 71,26 som längst. Men mest omskriven blev han för alla skandaler. Han uteblev från tävlingar, missade flygplan, fick nervsammanbrott och kollapsade. Han anlände till landskampsbankett klädd i rundkullig hatt, klänning och damasker. Han var med i en dansk gladporrfilm, gav ut en poesibok, spelade stor, snäll jätte i filmen om Ronja Rövardotter och han örfilade upp förbundskaptenen Anders Borgström när han inte blev uttagen till landslaget.

Men allra märkligast tyckte jag det var den gången han skyllde sex övertramp i en landskamp i Stockholm på att han sörjde sin döda undulat!

Det var en trelandskamp mot Italien och Rumänien 1969. Ricky behövde i stort sett bara gå in i ringen och singla iväg diskusen för att vinna. Men när han såg att han inte nådde över 60 meter klev han ur och gjorde medvetet övertramp. Gång på gång.

Och till slut stod han där utan något resultat alls – med noll poäng. Och hade så när gjort så att Sverige förlorat hela landskampen.

Torsten Tegnér skrev i sin krönika att Ricky hade svikit sitt land. Ricky hotade att stämma Idrottsbladet och förklarade att han var trött på alla som tog idrotten på så stort allvar.

Dessförinnan var vi väl ett tjugotal journalister som hade samlats kring Ricky i en korridor i Stadions innandöme en stund efter tävlingen och undrat vad som stod på. Ricky svarade att han hade haft svårt att koncentrera sig därför att han före tävlingen fått ett telefonsamtal med beskedet att hans undulat hade dött.

Det blev alldeles tyst en lång stund, och så undrade någon:

– Vad hette fågeln?

– Han hette ”Fibben” och var 17 år, svarade Ricky. Han var klokast i världen och kunde räkna upp hela ungerska innertrion från fotbolls-VM 1954.

Där stod vi gravallvarliga och antecknade vartenda ord.

Än i dag är jag inte hundraprocentigt säker på om han drev med oss eller inte.

Ricky Bruch kastade diskus på Rimnersvallen så sent som 1986. Det var i samband med att den dåvarande konstgräsplanen invigdes. Gustaf Mattsson och Näringslivets intressegrupp höll i trådarna för ett dubbelarrangemang. Först spelades en match på det nya konstgräset mellan två kombinationslag där de gamla stjärnorna Ralf Edström och Ove Kindvall var de stora dragplåstren. Sedan gick publiken in på Rimnersvallen och tittade på friidrott. Ricky Bruch hade engagerats som speaker vid sidan av Janne Ellerås och hade dessutom lovat att göra ett par diskuskast utom tävlan.

Det blev tre, det längsta strax över 59 meter.

Och Ricky var sig lik, även vid 38 års ålder.

– Vad ska det då inte bli när jag börjar träna igen, sa han. Jag har talat ut med Anders Borgström och lovat ligga lågt den här säsongen. Men nästa år blir det ny världsrekordsatsning.

RICKY BRUCH

Ricky Bruch (1948-2011) tog EM-silver 1969 i Aten, OS-brons 1972 i München och EM-brons 1974 i Rom. Tangerade världsrekordet (68,40) på DN-galan 1972. Slog det svenska rekordet 15 gånger (71,26 som längst) och innehade det oavbrutet 1968-2017. Vann 11 SM-guld i diskus och två i kula.

Och när det gäller spelarna i Ungerns innertrio 1954 hette de Kocsis, Hidegkuti och Puskas – om någon skulle vilja försöka lära sin undulat att säga så.