DEN LIFTANDE MARATONLÖPAREN

För oss gamla långlöpare är maraton den mest klassiska av alla klassiska tävlingar, vare sig det gäller olympiska spel, världsmästerskap eller annat.

Världens snabbaste maratonlöpare är kenyanen Dennis Kimetto som sprang på 2.02,57 i Berlin den 28 september 2014. Det olympiska rekordet lyder på 2.06,32 av hans landsman Samuel Kamau Wanjiru i Peking 2008.
Själv sprang jag Stockholm Marathon på 3.48 för några år sedan. Bara som en jämförelse alltså.

Därför är det mycket trevligare att bläddra långt tillbaka i OS-historien, för där hittar man killar som man nästan kunde ha varit med och tävlat mot själv. Thomas Hicks från USA hade till exempel att göra i 3.28,53 innan guldet var klart i St Louis 1904, och det tycker vi som inte orkar springa så fort är en föredömlig segrartid. Så skulle det vara nu också.
Till saken hör att Hicks landsman Fred Lorz egentligen var först i mål på en tid under tre timmar, men just som de skulle hänga på honom lagerkransen kom det folk och påstod att de hade sett att han hade åkt bil nästan hela vägen.

Det visade sig att Lorz hade fått kramp efter 15 kilometer. Då ställde han sig och liftade vid vägkanten och blev upplockad av en lastbil. Strax före målet hoppade han ner från flaket och sprang in i OS-stadion som överlägsen etta.

Det var naturligtvis upprörande. Men som svensk tycker man ändå inte det var någonting mot det som hände i Paris 1900, då den 19-årig svensken Ernst Fast verkade vara på väg mot en säker seger. En bit efter kom två fransmän, och då passade några funktionärer på att visa svensken fel, så han fick ta en omväg och de två hemmalöparna kunde springa i mål som etta och tvåa.

I London 1908 kom den lille italienaren Dorando Pietri in i stadion utan att veta var han befann sig. Han ramlade omkull fem gånger på löparbanan, och arrangörerna blev så oroliga att han skulle dö inför ögonen på drottningen att han hjälptes upp varje gång av en massa funktionärer med Sherlock Holmes-skaparen Arthur Conan Doyle i spetsen och stöttades över mållinjen.
Han blev förstås diskvalificerad men hyllades ändå som spelens störste segrare och är förmodligen den ende från OS i London 1908 som någon kommer ihåg i dag.

Märkligt nog höll historien på att upprepas vid OS i London 1948. Då kom den belgiske fallskärmsjägaren Etienne Gailly först in på Stadion men på gränsen till medvetslöshet. I sitt omtöcknade tillstånd snubblade han fram mot mållinjen men blev omsprungen av två man. Argentinaren Cabrera kom först till målsnöret och engelsmannen Richards tog silvret. Men den stackars Gailly klarade i alla fall bronsmedaljen eftersom han, i motsats till Pietri, tog sig i mål utan hjälp.
En som inte tog sig i mål alls var japanen som försvann i Stockholm 1912. Mer om detta i morgon i denna blogg.