DISKAD FÖR NÅGRA DOLLAR

Olympiske mästaren i tiokamp räknas av många som världens förnämste idrottsman  Men dagens deltagare förbleknar mer eller mindre vid en jämförelse med tidernas störste, eller åtminstone mest mytomspunne tiokampare.

Han var indian av Shawneestammen och döptes till Wa-Tho-Huck (Ljusa stigen) när han föddes i reservatet hemma i Oklahoma, men blev känd världen över som Jim Thorpe.

Eller Jim Tårpe som vi småkillar sa på 50-talet när vi läste om honom i Rekord-Magasinet, All Sport och Nordisk Familjeboks sportlexikon.

Han var den kanske största naturbegåvning idrottsvärlden någonsin skådat och han var totalt ointresserad av allt vad friidrott hette.

I Stockholm 1912 vann han både tiokamp och femkamp (som också ingick i friidrottens program på den tiden).
Historierna om honom är många, och det är svårt att avgöra vad som är sant.

När han var 17 år fick han chansen att studera vid en skola i Pennsylvania. En dag gick han förbi skolans idrottsplats där en höjdhoppstävling just hade avslutats. Ribban låg kvar på segerhöjden som var cirka 175. Jim hoppade över staketet, krängde av sig jackan och klarade höjden i långbyxor och vanliga skor.

Tränaren Glenn Warner förstod direkt att han hade upptäckt en osannolik naturbegåvning. Jim Thorpe vann allt han provade på, häcklöpning, slätlöpning, längdhopp, höjdhopp. Men också simning, tennis, skytte, baseball och amerikansk fotboll. Han kunde allt.

Till OS i Stockholm kom han med den amerikanska truppen i en speciellt förhyrd Atlantångare.

Där vann han alltså två guld - och som han vann dem!
I femkampen var han bäst i fyra grenar och blev trea i spjut. Till saken hör att han då bara hade hållit i ett spjut ett par gånger tidigare.
I tiokamp var han bättre än tvåan, svensken Hugo Wieslander, i nio grenar (alla utom spjut) och vann med nära 700 poängs marginal.

Sportjournalisten Bengt Ahlbom fick, då ännu inte fyllda 8 år, följa med sin mamma till Stadion en av OS-dagarna. Så här skrev han i sin bok Mästare i det mesta, som utgavs 1992:

"En man utgjorde på något sätt den självklara medelpunkten för allas intresse. Mestadels satt han orörlig mitt på planen med korslagda ben, insvept i en filt. Han såg ut som en indianhövding, sittande utanför sin wig-wam – och det var en indian. Jim Thorpe, han som vann både fem- och tiokampen. Utan att vara det minsta tränad nådde han för den tiden häpnadsväckande resultat. I fem av tiokampens grenar överträffade han svenska rekordet. Som bäst sprang han 100 meter på 10,8 och korta häcken på 15 blankt, detta i en primitiv stil eller som någon skrev: som en bonddräng hoppar över en gärdsgård.”

Någon prispall fanns inte i OS på den tiden (den infördes 1932 i Los Angeles). I stället förrättade kung Gustav V prisutdelning stående på en estrad med medaljörerna på marken nedanför.

På gamla filmbilder ser man hur kungen med en nonchalant gest nästan singlar lagerkransarna på segrarnas huvuden liksom på löpande band.

Med ett undantag. När det blev Jim Thorpes tur lär kungen ha tagit av sig sin höga hatt och svängt den i luften medan han sa på engelska:

-Ni, mr Thorpe, är världens förnämste idrottsman.
Och Jim Thorpe lär enligt legenden ha svarat:
-Thanks, king.

Året därpå kom chocken. Det amerikanska idrottsförbundet hade upptäckt att Thorpe före OS hade spelat baseball för en professionell klubb och fått några dollar i veckan i ersättning. Därmed hade han brutit mot amatörbestämmelserna och tvingades lämna tillbaka sina båda guldmedaljer.

Dessa gick nu till de båda tvåorna, norrmannen Ferdinand Bie i femkamp och svensken Hugo Wieslander i tiokamp. Wieslander skänkte sitt guld till idrottsmuseet och lär vid åtskilliga tillfällen ha sagt:
-Den medaljen har jag ingen glädje av.

En poäng i sammanhanget kan möjligen vara att sjätte man i femkampstävlingen var amerikanen Avery Brundage (1887-1975), sedermera ordförande i Internationella olympiska kommittén och förmögen byggmästare i Chicago - men kanske mest känd som den store ivraren för de otidsenliga amatörreglerna ända in på 1970-talet. Och så länge Brundage var IOK-ordförande var alla försök att få upprättelse för Thorpe dömda att misslyckas.

Hur gick det då för Jim Thorpe efter OS? Han var ju inte intresserad av friidrott så den kunde han klara sig utan i framtiden. Så här skrev Bengt Ahlbom i sin bok:

"Thorpe själv tyckte inte att det hela var mycket att göra affär av. Han fick i alla fall behålla de ståtliga extrapriser som förärats honom: ett vikingaskepp i silver och en statyett föreställande Karl XII, men som den oförbätterlige slarver han var pantsatte han dem snart.”

I Nordisk Familjeboks sportlexikon från 1946 skrev Sven Lindhagen:

”Han var en av östra USA:s bästa i amerikansk fotboll och basketboll samt mycket god i baseboll men gjorde tränarna förtvivlade genom sin lättja och sitt bristande intresse för friidrott. Han deltog sålunda aldrig i skolmästerskapen eller amerikanska mästerskapen.

Och i Idrottsbladet fick världens bäste idrottsman från 1912 följande eftermäle:

"Han var en lat slyngel, varken hågad för studier eller idrott, han ville ungefär som en negergrabb ligga ute i solen och sova eller sitta vid ett metspö och dröna, precis som han gjort hemma hos sin pappa, som var bofast indian och farmare i Oklahoma.”

Jim Thorpe fortsatte efter OS att försörja sig på sina favoritsporter och hängde tack vare sin enastående fysik med ända upp i 40-årsåldern i den stenhårda amerikanska fotbollen. Men på slutet var han bara en skugga av sitt forna jag, delvis beroende på sitt allt mer tilltagande spritmissbruk.

Han prövade lyckan i Hollywood och kunde försörja sig några år som indianhövding i Vilda Västern-filmer. Under depressionen på 1930-talet jobbade han som vägarbetare och portvakt mot usel betalning.

Under andra världskriget var han snickare på ett transportfartyg som servade amerikanska trupper i Asien. Ingen ombord visste vem han var. Hans arbetskamrater blev mållösa av häpnad när en general under en inspektion av fartyget plötsligt sprang fram till Thorpe och kastade sig om halsen på honom. De hade spelat fotboll tillsammans många år tidigare.

Jim Thorpe dog i mars 1953, blott 64 år gammal, i en hjärtattack i sitt hem i Lomita. Kalifornien, när han satt och åt middag med hustrun i sitt tredje äktenskap.

Hans familj och vänner försökte i många år få honom erkänd som olympisk mästare i efterhand, bland annat vädjade president Gerald Ford förgäves på 70-talet. Men i oktober 1982 lyckades man få IOK att medge att ett formellt fel hade begåtts när Thorpe diskvalificerades. I januari 1983 överlämnades kopior av de båda guldmedaljerna till två av hans barn.

Jim Thorpes resultat i Stockholm 1912 hade räckt till OS-silver så sent som i London 1948. Den gången vann ett annat fenomen, den blott 17-årige amerikanen Bob Mathias, som dessutom knep guldet i Helsingfors fyra år senare.

Mathias kom från den lilla staden Tulare i Kalifornien. Efter segern i London satte stadens styrande upp en skylt vid infarten med texten: Hör bor Bob Mathias.
Men Jim Thorpe var ännu större. Han fick en hel stad uppkallad efter sig.

Vid hans död försökte hustrun Patricia förgäves få staten Oklahoma att resa ett monument över honom. Men när de båda småstäderna Mauch Chunk och East Mauch Chunk  i västra Pennsylvania slogs samman till en stad och behövde ett nytt namn lyckades hon övertala de styrande att helt enkelt kalla staden Jim Thorpe.

Där vilar den återupprättade olympiske mästaren under ett monument med Gustav V:s ord från Stockholms stadion 1912 som inskription:
Sir, you are the greatest athlete in the world.

Jim Thorpes resultat i OS 1912:

Femkamp: Längd 707, 200 m 22,9, diskus 35,57, spjut 46,71 och 1500 m 4.44,8. Han vann fyra grenar och blev trea i spjut, vilket gav platssiffra 7 (närmaste man hade 21).
Tiokamp: 100 m 11,2, längd 679, kula 12,89, höjd 187, 400 m 52,2, 110 m häck 15,6, diskus 36,98, stav 325, spjut 45,70, 1500 m 4.40,1. Det gav 8 412 poäng efter den tidens tabell mot 7 724 för tvåan. Thorpes resultat stod som världsrekord till 1927, då det överträffades av Paavo Yrjölä, Finland.
Bob Mathias (1930-2006) hade följande guldserie i London 1948:
11,2 - 661 – 13,04 – 186 – 51,7 – 15,7 – 44,00 – 350 – 50,32 – 5.11.