fredag 20 juli 2012

TRÖTTA TRAVTIPPARE ÄNTLIGEN I MÅL

Förra avsnittet slutade med att ett antal traventusiaster i två bilar hade stannat på en öde skogsväg mitt i Lappland. Vi var på väg mot Umeå från Lyckseletravet och hade blivit tipsade om en genväg för att snabbt ta oss hem i natten.


Vi hade åkt i nästan två timmar genom tät granskog utan att möta en enda bil eller se en skymt av något boningshus. De enda spår av människor vi hittade var ett antal vägskyltar med exotiska namn som Gäddträsk, Långträsk, Byssträsk och Örträsk.


Nu befann vi oss utan karta i en trevägskorsning där en skylt förkunnade att Lycksele låg 56 kilometer åt höger och Örträsk 7 kilometer åt vänster. Men eftersom vi hade startat i Lycksele och passerat Örträsk på vägen blev vi inte klokare av detta.
-Vem var det som tipsade dig om den här vägen? sa jag till han som hade fungerat som vägvisare fram till nu.
-Det var en gammal bekant jag träffade, sa vägvisaren.


-Det var väl inte han som du gav tipset om den där säkre högoddsaren som var halt och galopperade i första kurvan, sa jag.
-Jo, men sånt händer, sa vägvisaren.
-Då har han gjort det här för att hämnas, sa jag.


Klockan var över ett på natten och föraren av den första bilen hade just stuvat in sina passagerare och i vredesmod trampat gasen i botten åt det håll som Örträsk uppgavs ligga. Vi övriga stod kvar utanför den andra bilen och drack var sin kopp kaffe mitt i ödemarken.
-Dom kör vi snart i fatt, sa chauffören och satte sig lugnt bakom ratten.


Men hur vi än körde fick vi ingen kontakt. Efter en stund glesnade skogen och vi kom fram till en ny korsning. Bjurholm stod det på en skylt som pekade åt höger mot en bro över en älv. Rakt fram gick en väg utan någon skylt.
-Vi ska nog rakt fram, sa föraren.
Men snart blev det grus i stället för asfalt, vägen smalnade och blev krokigare och till slut var det en som sa:
-Det här är fel. Vi vänder och satsar på Bjurholm i stället.
-Om vi bara hade haft en kompass, sa en annan. Vi vet ju inte om vi kör mot Norge eller mot kusten.


Svagt solljus sipprade nu fram bakom molnen och någon framhöll att solen brukar gå upp i öster och ner i väster, men å andra sidan var det svårt att avgöra om solen var på väg upp eller ner så här långt upp i norra Sverige.
-Om vi hittar en myrstack kan vi stanna och se på vilken sida om trädet den är, föreslog en och tittade tveksamt in i den mörka skogen.
-Har vi verkligen ingen karta? sa en annan.
Någon hittade då ett vykort i en av sina fickor. Det föreställde Västerbotten men inga vägar stod utsatta, bara älvar.
-Det här kan möjligen vara Öre älv, sa han och tittade ut på vattendraget bredvid vägen. Eller Gide älv.


Efter en stund kom vi ut på en så stor väg att den hade en nummerbeteckning. Väg 363 stod det på en skylt. Då hade vi åkt i nästan fyra timmar. Klockan var halv tre på natten och det började långsamt ljusna.
-Jag tror vi närmar oss bebodda trakter för här finns i alla fall telefonledningar, sa en.
-Där står det Västerås på en skylt men det kan väl inte stämma, sa en annan.
-Och där står det Örebro, sa en tredje. Är det nån som driver med oss?
-Nej, Öreborg stod det, sa någon.
-Jag är så trött så ögonen går i kors,sa en annan,
-Bara vi inte kommer tillbaka till Örträsk, sa jag.


En stund senare kom vi fram till en ännu större väg och där stod det Umeå på en skylt för första gången på hela natten. Strax därpå mötte vi en bil. Föraren blev då så skärrad att han var nära att köra av vägen.
-Vad är det med dig? sa jag.
-Inget, sa föraren. Jag blev bara så överraskad. Vi har ju inte mött en bil på fyra timmar.


Sedan kom vi till ett ställe där det ena körfältet var avstängd och det andra kändes som en tvättbräda. Bilen började studsa och hoppa och var nära att hamna i diket.
-Hur kör du, ropade en. Vad är du för en kusk?
-Du får inte börja galoppera nu när vi nästan är i mål. sa en annan.


Slutligen nådde vi destinationen vid den västerbottniska kusten. Klockan var över fyra på morgonen och vi hade varit på vägt i nästan fem timmar. Den andra bilen var redan hemma och vi välkomnades av en av travexperterna med orden:
-Jaså, ni kom i mål ni också. Båda ekipagen gick in på plats men det kan inte ge mycket.
-Jag tycker det var mycket givande, sa jag.

2 kommentarer:

  1. Förstår att du var glad när du äntligen kom fram. Men utan resan strapatser hade det inte blivit något trevlig kåseri.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det. Dessutom har en av deltagarna hört av sig och påmint om att det var ännu större dramatik. En av bilarna kördes nämligen med bensinmätaren på tom tank de tre sista milen.

      Radera